SEF-Aktuellts Stig Hagberg har medverkat i varje nummer sedan starten för 21 år sedan. Han har sannerligen torrt på fötterna när det gäller fotboll. Fattas bara när man som Stig har sett över ett tusen allsvenska matcher sedan ”debuten” 1937!
I detta sista nummer av SEF-Aktuellt i tryckt form minns Stig Hagberg tillbaka på 75 år som allsvensk åskådare och tidningsreporter.
Text: Stig Hagberg
Ursäkta om jag låter lite ”ego” när jag inledningsvis berättar om två speciellt lyckliga dagar i mitt nu 85-åriga liv.
Men så här ligger det till:
Den 17 oktober 1937 fick jag som tioårspresent följa med två fotbollstokiga morbröder för att se den allsvenska matchen Elfsborg–IFK Göteborg, som Elfsborg för övrigt vann med 3–0. Den 29 oktober 2012 var det nästan på dagen 75 år sedan ”debuten” och nu vann blivande mästarna Elfsborg med 2–0 över Gefle.
Om mina anteckningar stämmer så var den sistnämnda matchen min 1.081:a allsvenska. Jag kände ett slags jubileumsglädje. Inte minst då Elfsborg i pausen uppvaktade med en jättestor tårta med ett så kallat grattisfoto i centrum.
Under min 75-åriga resa genom det allsvenska landskapet har jag haft flera ”hemmaplaner”, beroende på studier och arbetsplatser. Dessa har varit:
• I Borås, nuvarande Ramnavallen, Ryavallen och Borås Arena.
• Göteborg, två stycken Gamla Ullevi, den så kallade Stora Ullevi och Rambersgvallen.
• Stockholm, Råsunda, Stadion och Söderstadion.
• Malmö, Idrottsplatsen.
• Helsingborg, Olympia.
• Halmstad, Örjans vall.
• Degerfors, Stora Valla.
Jag har trivts gott på dem alla, men har på några ställen sörjt över ”hata, hata-ropen”, liksom av sabotageliknande inslag.
Två för mig kära vänner gav mig på sin tid följande tänkvärda ord:
– Du ska veta att varje match är en urpremiär! sa den legendariske sportchefen på Sydsvenskan, Sven Hansson.
– Om du ser och förstår att det är två lag på planen, så får du glädje av allsvensk fotboll, sa Sven Zackrisson, guldtränare och hyllad legendar i Elfsborg, just när jag börjat mitt skrivarjobb.Jag har genom åren försökt att hålla råden i skallen, men ”problem” har nog uppstått emellanåt.
På senare tid har jag fått frågan om vilka matcher som varit de bästa. Jag har försökt undvika värderingar och har försökt framhålla matcher som varit ”historiskt unika”. Här nedan några stycken:
• 1938, Elfsborg–Degerfors 10–1. Boråslagets största vinst genom tiderna.
• 1940, sista matchen i serien, Elfsborg–AIK 2–2. I sista minuten sköt AIK en straff utanför. Därmed tog Elfsborg guld på bättre målskillnad än IFK Göteborg.
• 1941, Sven Jonasson gjorde match nummer 300 i följd, när Elfsborg slog AIK med 5–0. Stora hyllningar!
• 1941, Ryavallen invigs och AIK fick åter stryk, nu med matchens enda mål.
• 1948, Degerfors–IFK Norrköping, hitorisk match på Stora Valla. Två OS-guldmedaljörer i Norrköping; Gunnar och Knut Nordahl. En broder i Degerfors, Bertil, vars Degerfors vann med 1–0.
• 1953, klara guldklubben Malmö FF får stryk (3–4) hemma mot Djurgården, där tvåmålsskytten Sven Tumba fick sitt stora genombrott.
• 1954, sorg i Borås. Elfsborg ur Allsvenskan för första gången. Slutmatchen, 0–4 mot HIF på Olympia saknade dock betydelse.
• 1955, Norrby gjorde efter många års försök debut i Allsvenskan. Laget degraderades dock redan året därpå efter avgörande 2–3 på hemmaplan mot Västerås SK.
• 1961, klang och jubel på Ryavallen. Elfsborg, nyuppflyttat, tog guld direkt. Avgörande match mot Norrköping, 3–0 och hemmadebut för Ove Grahn. Publikrekord, 22.356, och premiär för direktrapport i Sverige Radio.
• 1976, engelska tränarparet Hodgson, HBK, och Houghton, MFF, möts för första gången på Örjans vall (1–1). Push up-spelet styrde båda lagens agerande. Alla spelarna utom målvakterna var i princip parkerade i mittcirkeln.
• 1982, guld till IFK Göteborg i det första slutspelets final mot Hammarby på Söderstadion.
• 1987, bortamålets betydelse fick IFK Görborg besked om, när laget fick stryk med 2–1 mot MFF på Malmö stadion i slutspelsfinalen, men ändå bärgade SM-guldet.
• 1990, ”Blåvitt” föll 0–6 mot Norrköping i premiären. När det sedan blev dags för slutspel vann Göteborg med 1–0 och tog guld!
• 1995, ”Blåvitts” tränare Roger Gustafsson såg sitt lag vinna slutmatchen mot Trelleborg med 2–0 och tog därmed sitt femte SM-guld av sex möjliga.
• 1997, Elfsborg åter i Allsvenskan, öppnade med 3–0-seger mot mästarna IFK Göteborg. Stefan Andreasson, i dag klubbchef, var en av målskyttarna.
• 2004, Sista matchen på gamla Ryavallen, Hammarby vann med 1–0.
• 2005, Borås Arena, vägg i vägg med sin företrädare, invigs via 1–0-vinst över Djurgården.
• 2006, en så kallad nagelbitarmatch på Borås Arena. Elfsborg var tvunget att vinna över Djurgården om AIK besegrade Malmö FF i slutomgången. 1–0 räckte för att säkra Elfsborgs femte SM-guld.
• 2012, ingen har väl glömt att knallarna till sist blev mästare för sjätte gången efter högdramatiska slutveckor, när Häcken och AIK hotade in i det sista.
Slutord: När jag, 1937 såg min första match så vandrade den stora söndagspubliken välklädd till Ramnavallen. Jag uppfattade detta som att allsvensk fotboll var något högtidligt. Denna känsla har ärligt talat aldrig övergivit mig. Jag känner fortfarande att en allsvensk fotbollsmatch är något stort. Om detta ska man vara aktsam, och kanske till och med älska!
