Ett föredöme tar farväl

Niclas Alexandersson, den eftertänksamme och i alla lägen lika balanserad och nyanserad, har som bekant beslutat sig för att ta farväl av den aktiva fotbollen. Detta efter att ha spelat på högsta nivå sedan 1989.

– Beslutat kom inte hux flux. Det föregicks av en process och det var både kropp och själ som sa ifrån, säger Niclas till SEF-Aktuellt.
Han påpekar:
– Jag är tacksam över att själv ha kommit fram till beslutet. Förr hade jag alltid givna målsättningar, som till exempel förra årets underbara SM-guld med IFK Göteborg. Det har jag inte längre.
Samtalet kommer in på Niclas uppfattning hur svensk elitfotboll förändrats under hans långa karriär.
– Det är ingen tvekan om att spelet blivit hårdare och fått högre tempo. Detta är ju i och för sig helt logiskt när man vet hur mycket mer man tränar nu. Ibland känns det som att vi nått ett maximum. Inte minst med tanke på att matchantalet ökar. Det sätter också sina spår, säger han.
Niclas har en annan fundering i ämnet:
– Vi har i princip ingen individuell träning. Det mesta sker i grupp. Jag tror att tränarna i framtiden måste vara mer flexib­la och se spelarnas personliga kapacitet och behov.
Jag frågar Niclas, som ju har erfarenhet spel i England, om hur han vill jämföra allsvensk träning med engelsk.
– Det är klart tuffare här hemma. Jag kan berätta att det fanns engelska spelare som ”degade” på träningen. Men så fort det var dags för match gav de järnet och höll toppfart i 90 minuter. Matchen var själva arbetsuppgiften och då maxade man insatsen.
Niclas har liksom nästan alla som är verksamma i elitklubbar uppmärksammat att allt fler unga svenska spelare vandrar ut till det så kallade äkta proffslivet.
– Jag misstänker att Bosmandomen spelar in till en viss del, men också den starka lockelsen att tjäna pengar. Härhemma kan man möta ”flykten” genom att ge yngre spelare chansen i bästa laget. Men också genom att ställa krav på gott omdöme från agenternas sida. De vet ju att deras spelare får fler möjligheter även om de avstår från det första budet.
Niclas konstaterar att han alltid varit försiktig inför sina klubbyten. Minst sagt.
– Ärligt talat har jag alltid varit ”hemmakär” och känt behov av att känna trygghet. Det har manat till eftertanke, säger Niclas, som aldrig känt någon oro.
Han förklarar:
– Jag trivdes bra när jag kom från Vessigebro till Halmstad, därefter IFK Göteborg, sedan Sheffield W och Everton in­nan jag kom hem till IFK Göteborg igen.
Det är ofrånkomligt att gå in på höjdpunkterna i det alexanderssonska fotbollslivet. 109 A-landskamper, 287 allsvenska matcher och 136 engelska ligamatcher talar för sig själv.
– Även om SM-guldet med IFK förra året smällde högt och kom oväntat, så var mitt första allsvenska guld 1996 fantastiskt. Sedan kommer givetvis målet mot England i VM 2002 högt på listan. Det kändes fint, mina chefer i Everton satt på läktaren, minns Niclas.
När Niclas lånades ut från Everton till West Ham kom han på en lika bra som generös idé. Han presenterade Everton följande lösning: ”Jag har två år kvar på kontraktet. Lös mig från detta. Ni behöver inte betala någon lön. Jag åker hem till Sverige”.
Everton, som hela tiden ansett Niclas vara lojal och plikttrogen, biföll hans förslag. Därmed fick IFK Göteborg gratis tillbaka en guldspelare till våren 2004.

• Vad kommer du att sakna mest när allsvenskan drar igång igen?
– När man fortfarande är mitt uppe i det är det svårt att svara på. Men omklädningsrummet med all social och sportslig samvaro kommer att lämna ett stort tomrum. I alla fall i början, säger Niclas eftertänksamt.
Han tillägger:
– ”Kicken”, den svårförklarade känslan, när man går in för att spela en stor match kommer jag också att sakna. Jag glömmer aldrig jublet från 50.000 gulklädda svenskar på läktarna i Berlin på VM 2006 före matchen mot Paraguay. För att inte tala om synerna och jublet när Ljungberg nickat in 1–0.
Niclas Alexandersson var en stor spelare. På och utanför plan. Fotboll blir det dock även i fortsättningen för honom. Han ska bli instruktör och mentor för de elever som läser, tränar och spelar i klasserna 4–9 i föreningens grundskola, kallad Änglagårdskolan.

Stig Hagberg