En infekterad debatt

Fotbollsälskare världen över brinner av stor passion och mängder av åskådare kommer till arenorna och får uppleva positiv och bra stämning.
En sak är mycket viktig att klarlägga innan vi fortsätter diskussionen om de säkerhetskrav som lett till en onödigt inflammerad debatt under våren. Anledningen till att vi tvingats till att skriva regler – och dessutom försökt se till att dessa efterlevs – är att ett litet antal av alla dem som besöker våra arenor bär sig åt på ett sådant sätt att de riskerar andra åskådares, kanske också spelares, domares och ledares, hälsa.
Ingen skulle vara gladare om vi i SEF och andra fotbollens organisationer slapp att diskutera frågor som rör säkerheten på våra arenor.
Vissa inlägg i debatten har ju mer eller mindre öppet antytt att vi med jämna mellanrum sätter oss i ett rum och hittar på bestämmelser för att dj-s med publiken.
Befängt, mycket befängt, är det enda jag kan säga om sådana inlägg.
För att diskutera en fråga, och förhoppningsvis också lösa de problem den skapat, krävs ärlighet i debatten. Det visar inte företrädare för Bajengruppen och AIK-Alliansen när de påstår att samtliga säkerhetsansvariga i föreningarna inom SEF skriftligen protesterat mot ”de nya reglerna” och förordar en återgång till det Uefareglemente som tidigare gällt.
För att börja bakifrån: inom svensk elitfotboll har aldrig något Uefareglemente tillämpats vid matcher ingående i det nationella seriesystemet, det vill säga för vår del Allsvenskan och Superettan!
Lika felaktig är den spridda uppgiften att IFK Norrköping friskrivit AIK från kostnaderna för ”bevakningen av arrangemangen som krävdes vid matchen IFK Norrköping-AIK”. Sanningen är att föreningarna inför matchen gjorde en överenskommelse där publikvärdar och ordningsvakter från IFK Norrköpings organisation ställde upp för att stödja AIK:s värdar och ordningsvakter. Ett helt normalt förhållnings- och arbetssätt mellan våra föreningar.
Det är det som sägs i Elitfotbollsmanualen 2008 som gett upphov till diskussionen.
Inga nya bestämmelser och inget nytt reglemente har införts inför denna säsong – vilket felaktigt förmedlats – utan det är endast skrivningen i Elitfotbollsmanualen som har gjorts tydligare.
Våra ideellt arbetande publikvärdar gör ett fantastiskt fint arbete och har så gjort i många år. Men deras arbete har försvårats och inte skall en ideellt arbetande person tvingas utsätta sig för risker då bråk kan uppstå.
Därför har klubbarna själva valt att övergå till att arbeta med fler ordningsvakter vid ordningsstörningar och att publikvärden får en mer definierad serviceroll. Det är klubbarna själva som valt detta arbetssätt!
Publikvärdarna har heller aldrig haft något lagligt stöd att ingripa mot bråkstakar. Något de som konsekvent stör ordningen på läktarna skaffat sig vetskap om och många gånger utnyttjat till att trakassera publikvärdar. ”Du får inte ta i mig”, har varit ett ofta använt uttryck när publikvärdar försökt hindra åskådare från att ta sig in på planerna.
Oavsett vad som görs och oavsett vad vi skriver så är den springande punkten att ett litet antal bråkstakar skapar problem och rädsla bland det alldeles övervägande antal besökare på arenorna som är där för att se på matchen.
Utan dessa element fanns inte det problem som kräver så mycket tid och kostar så mycket pengar och goodwill för de föreningar som bråkstakarna påstår sig älska och vilja stödja.
I svensk fotboll läggs det ner mellan 25-30 miljoner kronor varje år i och för arbete med säkerheten. Pengar som kunde använts till mer positiva satsningar i verksamheten. En annan sak jag har svårt att förstå är hur man som passionerad supporter kan avstå att finnas med och stödja sitt älskade lag.

Efter elva allsvenska omgångar på mindre än en och en halv månad är publiktillströmningen i allsvenskan nästan lika stor som den var förra året, det skiljer cirka 3.000. När vi istället för antalet åskådare tittar på besökare per match är minskningen tydlig. Vi har fått ytterligare en match i varje omgång. Den sammanlagda publiken i varje omgång ska delas med åtta i år, förra året delade vi med sju. Superettan ser spännande ut och följer det lagda publikmålet och man kan inte undgå att se hur Janne Wahlqvist förnöjsamt myser efter varje omgång.

Ett så komprimerat program som vi haft under april och första halvan i maj är en helt ny situation för oss. Vi ska ju också komma ihåg att åtminstone en hel cupomgång spelats under tiden som allsvenskan varit igång.
Om vi tittar på det ur evenemangssynpunkt så skall vi kanske rannsaka oss själva – vi var kanske inte tillräckligt förberedda för att ha våra evenemang med denna täthet. Men viktigt är att lära av det som varit och det har varit ett utmärkt tillfälle att skaffa oss erfarenhet att ta med oss i det framtida arbetet. Det är inte givet att vi inte ställs inför liknande situationer i framtiden. Åtminstone så länge landslaget fortsätter sin trevliga vana att ideligen kvalificera sig för mästerskapsslutspel. Så också med våra U21-landslag.
Vi behöver spela fler tävlingsmatcher för att sportligt utveckla oss och göra oss mer konkurrenskraftiga i de internationella klubbturneringarna. Nu gäller det att också arbeta med våra klubborganisationer och ta lärdom av vårens arbete för att fortsatt ha en positiv utveckling.

Just nu är det mesta av fotbollsintresset i vårt land koncentrerat mot landslaget och dess förberedelser inför EM-slutspelet.
Vi ser fram mot det femte slutspelet på åtta år och har inget alls emot att Lagerbäcks och Roland Anderssons trupp ser till att vi får en härlig fotbollssommar.
Om man får vara lite nostalgisk kanske och drömma sig tillbaka till för 14 år sedan – då vårt landslag blev trea i VM.
Vi har inget alls emot att få uppleva denna stämning igen och vi önskar vårt landslag all lycka och framgång i EM-slutspelet.