”Erfarenhet går inte att köpa”
Han har varit ledare på elitnivå i 15 år och beskriver sig själv som samarbetsvillig och ödmjuk. Men målmedveten.
– Med ett starkt engagemang brukar man lyckas, säger Fehmi Tasci, formellt kanslichef, men snarare ”mr Assyriska” sedan 19 år, varav 14 i Superettan och ett i Allsvenskan.
Ur det perspektivet känns hans följande slutsats rätt logisk:
– Erfarenhet går inte att köpa.
Nu är Fehmi Tasci den förste i SEF-styrelsen som representerar en invandrarklubb.
I förra numret av SEF-Aktuellt presenterade vi i artikelserien ”På djupet med…” Örebros Rose-Marie Frebran. Detta i egenskap av första kvinna i SEF:s styrelse. Med inträdet av Fehmi Tasci i den prestigefyllda församlingen öppnas ytterligare ett fönster i mångfaldens Sverige.
– Man får se det som en helhet, så visst är det så, säger Fehmi, som liksom Rose-Marie Frebran är väl medveten om den nye SEF-ordföranden Bosse Johanssons åsikter i ämnet.
Det vill säga att såväl Frebran som Tasci är valda på grund av sina kompetenser och inget annat. Att det i de här fallen innebär att dittills könsbundna och etniskt slutna positioner öppnas är helt andra, positiva, bieffekter.
• Jag läste någonstans att du drabbades av polio som barn och därför inte kunde spela fotboll själv.
– Det stämmer. Jag kommer från en fotbollsfamilj och det var jag som drev och organiserade vårt kvarterslag hemma i Midyat. Fram tills jag var tolv år kunde jag spela, som målvakt, men sedan fungerade det inte.
• Så man kan säga att du var ledare redan som barn?
– Ja, när det gäller kvarterslaget och när jag gick i kyrkskolan.
• Hur har polion påverkat ditt liv?
– Vad ska jag säga? Jag fick sjukdomen när jag var fyra år och brukar säga att hade jag inte fått polio hade jag blivit en bra fotbollsspelare. Vi var en stor familj med åtta syskon, tre tjejer och fem killar. En riktig fotbollsfamilj. Mina bröder, varav den äldste startade Assyriska 1974, var bra fotbollsspelare och yngste brodern Metin är meste spelaren med 329 matcher i Assyriska. Mamma var hemmafru. Pappa var smed.
• Är du bitter över
att ha drabbats av polio?
– Nej, faktiskt inte. Mitt engagemang och den styrka jag har, den har jag fått av polion. Jag är nöjd med mitt liv och tackar Gud för… ja, att allt har blivit som det blev. När jag fick polio var jag ju först förlamad i båda benen.
– Lyckligtvis är sjukdomen utrotad i västvärlden. Sista fallet i Sverige tror jag var 1965.
• Hur och när blev du ledare?
– När vi bodde i Motala såg vi Assyriska spela då och då. Då låg laget i division fyra och fem och vi åkte från Motala till Södertälje för att se matcher.
– Jag är dessutom uppväxt i föreningslivet. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Yilmaz Kerimo, som var sekreterare i föreningen, rekryterade mig till Assyriska 1990. Innan dess var jag egen företagare. Kerimo jagade mig i flera månader och ville att jag åtminstone skulle testa jobbet och se om jag trivdes.
– Sedan var jag fast. Då hade jag ansvar för hela Assyriska föreningen. Vi hade kultur-, kvinno-, fotbolls- och ungdomssektioner. Man kan säga att jag var den drivande motorn i föreningen fram till år 2001.
– Därefter blev det bara fotboll. Det gick inte längre att hålla i hela föreningen, byggnader, anställda, kultur och elitfotboll.
• Nu är du den första med invandrarbakgrund/från en invandrarförening i SEF:s styrelse – kommentar!
– Jag funderade några dagar när jag blev tillfrågad. Men efter att ha varit med Assyriskas hela väg och med 15 års erfarenhet av eliten kände jag väl att jag visste vad det var jag gav mig in på. Ser man samhället som en helhet är det naturligtvis positivt att riva barriärer. Sedan handlar det naturligtvis inte bara om att man har invandrarbakgrund. Du måste ju ha kunskap och kompetens oavsett vilket. Sedan är det ju inte fel om det kan gynna mångfalden.
• Tvekade du? Eller var
det självklart för dig att tacka ja?
– Jag lägger enormt mycket tid på Assyriska. Vi pratar inte direkt åtta timmars arbetsdag, om man säger så. Men det kändes stimulerande och uppskattande att bli tillfrågad. Eller kanske hedrad är ett bättre ord. Det är dessutom bra för föreningen. Jag tror också att det ökar statusen för hela Södertälje. Jag fick jättebra respons i media här.
• Vad tror du är dina främsta tillgångar i arbetet med SEF?
– Jag anser mig ha stor fotbollskompetens och erfarenhet av hur en förenings verksamhet ska bedrivas. Efter att ha följt SEF under så många år kan jag också se utvecklingsmöjligheter.
• Hur såg du på organisationen SEF innan du blev styrelsemedlem?
– Som en paraplyorganisation för elitklubbar. Jag har hämtat många idéer och utvecklat verksamheten i Assyriska genom SEF. Under mina år tror jag inte att jag missat två konferenser med SEF. Det är så givande att träffas, knyta kontakter och byta idéer. Vi får inte glömma att SEF är en fotbollsfamilj som vi måste värna om.
– Det känns hedrande att få vara med och arbeta med svensk elitfotbolls utveckling.
• Vad arbetar du
främst med i SEF-styrelsen?
– Jag ingår i elitevenemangsgruppen och har stor erfarenhet efter arbetet med att övertyga politikerna i Södertälje när det gällde arenafrågan. Mycket har jag hämtat från studiebesök både i Sverige och utomlands. Arrangemangen, evenemangen, är det viktigaste att utveckla. Här ska vi dra nytta av och dela med oss av varandras erfarenheter.
• Vad är det mest
betydelsefulla med SEF:s existens?
– Tja, det är mycket. Låt oss säga arenautvecklingen, utvecklingen av marknadsfrågor, ja, det går ju hand i hand. Men sedan är det faktiskt även skattefrågor. Det är jätteviktigt med tanke på all ny lagstiftning.
– Vi måste också ge klubbarna bättre förutsättningar att lyckas finansiellt, både nationellt och internationellt.
• Handen på hjärtat – hinner du verkligen med SEF?
– Ha, ha, vad ska jag säga? Det är mycket tid jag lägger på Assyriska. Men jag har avsagt mig en del andra uppdrag i till exempel Assyriska kulturhuset. Även om jag finns kvar som bollplank. Det är mina vänner som sitter där.
• Vad tror du om den
svenska elitfotbollens framtid?
– Vi måste kunna utveckla fotbollen i takt med övriga länder i Europa genom att studera de mest framgångsrika ländernas sätt att arbeta. Svenska klubbar är enormt bra på organisation. Men vi måste lära oss att utveckla talangerna bättre. Man måste se ljust på, och inte stagnera, utvecklingen. Fotboll ska vara en fest. För hela familjen. Där har vi kommit rätt långt i Assyriska.
Michael Ljungberg
