”Manliga bastioner måste man inta”
Föräldrarna drev diversehandel i Barkåkra, strax utanför Ängelholm i Skåne, där dottern växte upp. En traditionell lanthandel, à la Sjökvists i Åsa-Nissefilmerna, om de är bekanta.
Att dottern Rose-Marie ett drygt halvsekel senare skulle ha en framgångsrik politisk karriär bakom sig och nu vara landshövding i Örebro var nog inte det första mor och far, med rötterna i pingströrelsen, skulle ha gissat.
Kanske ännu mindre att Rose-Marie Frebran år 2009 skulle vara en av landets största makthavare – i fotboll. För så är det. 61-åriga Rose-Marie är den första kvinnan i Föreningen Svensk Elitfotbolls styrelse.
Ett faktum som färske SEF-ordföranden Bosse Johansson kommenterar i sin ledare på sidan 5 i detta nummer av SEF-Aktuellt. Där Bosse applåderar att styrelsen fått sin första kvinna, men samtidigt understryker att det är på grund av Rose-Marie Frebrans kompetens och inte kön som avgjort saken.
Kompetens finns det nämligen gott om i fru Frebrans cv. Utbildad på missionsskola, pluggat teologi i USA och tio års arbete inom pingströrelsen innan politiken tog över i och med folkomröstningen om kärnkraft 1980 i samarbetet kring linje tre i Örebro.
Det blev sammanlagt elva år i riksdagen för Kristdemokraterna, bland annat som vice talman.
Dessutom har Rose-Marie Frebran suttit och sitter i en mängd styrelser. Inte minst i Örebro SK. Men det återkommer vi till.
• Vad har du tagit med dig från pingströrelsen?
– Det är väl min tro. I dess grundform, så att säga. Sedan mitten av 1980-talet har jag min hemvist i det som nu heter Svenska Missionskyrkan.
• Hur kom du in på politiken?
– Jag hade ett starkt samhällsintresse och engagemang.
• Vad har du för idrottsbakgrund?
– Den är jättedålig. Fotbollsmamma är det enda. Jag har inte varit aktiv i någon sport.
– Men jag valdes in i Örebro SK Fotboll vid årsmötet 2004. Vi var två kvinnor och det var första gången i historien. De ekonomiska problemen i klubben var jättestora. Jag blev vice ordförande och ekonomiansvarig på direkten. Det var tufft.
• Vad fick dig att tacka ja?
– Alltså, ÖSK Fotboll, det finns inte något starkare och viktigare för människorna här. Det är klart att det finns viktigare saker i sig. Men när man tittar på vad som engagerar och betyder någonting så kändes det självklart. Alltså, manliga bastioner måste man inta. På något sätt (skratt). Därför är det jättesvårt när man får förfrågan om sånt. Men jag var tveksam, mycket tveksam.
• ÖSK blev som bekant ändå tvångsnedflyttat till Superettan så småningom. Funderade du på att hoppa av då?
– Nej, nej, nej. Då var det ännu viktigare att hjälpa till och få allt på rätt köl. Det gick absolut inte att ge upp då.
• Men ÖSK kom tillbaka. Och nu är du historiens första kvinna i SEF-styrelsen…
– Ja, det gick inte heller att tacka nej till. Inte en chans (skratt)! Jag kommer att tacka nej till omval i ett annat styrelseuppdrag i sommar för att hitta tiden.
• Vad kan du tillföra?
– Jag har framförallt två specifika kompetenser som knappast någon annan tillför här. Den ena är det som vi gått igenom i ÖSK Fotboll (ett nästan sanslöst ekonomiskt stålbad, artikelförfattarens anmärkning), med allt vad det innebar av kontakter med alla nämnder och instanser. Det gav väldigt viktiga erfarenheter.
– Sedan detta att ha varit i Allsvenskan, tvingats ner i Superettan och sedan gå upp igen. Något som innebär att jag även har superettanperspektivet med i det gemensamma arbete som SEF står för. Det finns någon mer sammanhållning, någon mer lojalitet, någon mer ödmjukhet inom superettankollektivet som behövs också i den allsvenska gruppen, som jag ser det. Det gäller att hålla samman h-e-l-a SEF.
– Sedan har jag en väldigt bred samhällskompetens vilket alltid är betydelsefullt. I alla organisationer och styrelser.
• Har du hunnit skapa någon egen bild av organisationen SEF och SEF:s styrelse än?
– Den bilden formas förmodligen ett tag till innan den blir komplett. Jag har en bild med mig från förut i och med alla möten inom SEF-familjen.
– Samtidigt är vi väldigt många nya i styrelsen. Men efter det att vi hunnit prata ihop oss tycker jag att det verkar finnas en samsyn mellan nya och gamla ledamöter.
• Har du några specifika ansvarsområden?
– Ja, jag kommer att ha ansvar för fördelningsgruppen. Det vill säga den som efter varje nytt avtal diskuterar hur medlen ska fördelas.
• Vad ser du som SEF:s primärt viktigaste uppgift eller uppgifter?
– Att hålla ihop hela elitgruppen. Sedan utvecklingsfrågorna, alltså att utveckla allt det som kan stärka oss finansiellt. Det handlar om arenor, evenemang, arbetet mot samarbetspartners, talangutveckling. Vi behöver stärka oss, inte minst mot vår närmaste omgivning, Norge och Danmark. Det är inte lätt att ligga långt efter länder som ligger så pass nära.
– Säkerhetsfrågorna är också viktiga.
• Du är landshövding och har utöver det tusen järn i elden. Hinner du verkligen ge SEF kvalitetstid?
– Ja. Den tiden måste jag hitta. Jag ska till exempel delta i hela ordförandekonferensen Malmö i juni.
• Hur ser du på den svenska elitfotbollens framtid?
– Fotbollen är den svenska nationalsporten. Ingen tvekan om det. Kan vi fortsätta att utvecklas så ser jag en ljus framtid. Men vi får aldrig stagnera. Produkten måste utvecklas. Det är underhållningen, upplevelseindustrin, som vi är en del utav.
– SEF-klubbarna måste hjälpa varandra genom benchmarking och goda exempel. Jag tror inte att varje klubb ska sitta och hålla på sitt. Vi måste dela med oss av framgångskonceptet.
• Hur är benägenheten bland klubbarna att tänka solidariskt?
– Jag vet inte riktigt hur de tänker. Marknadsfolket har sina möten och jag har aldrig deltagit i något sådant.
• Öppenhet måste väl vara en förutsättning?
– Ja, det tycker jag. Vi måste alltid utvecklas tillsammans.
Michael Ljungberg
