Fotboll, vin och konst är livets guldkorn för HBK:s klubbdirektör
Halmstads BK:s klubbdirektör Mikael Kaller visar sig vara ett ytterst motvilligt intervjuobjekt. Att boka den här intervjun krävde sin tid. Men när vi väl kom till skott blev samtalet avspänt och mycket trevligt. Skratten avlöste varandra samtidigt som seriositeten fick företräde när den i sammanhanget minst sagt rutinerade Micke eftertänksamt och välformulerat svarade på SEF-Aktuellts frågor.
Många i branschen, inklusive undertecknad som träffat Mikael Kaller otaliga gånger under runt 25 år, är övertygade om att han är en tvättäkta Halmstadsson. Så är emellertid inte fallet. Micke är född och uppvuxen i Linköping. Han flyttade till Halmstad först som vuxen, men så ung att dialekten har slipats av en hel del.
– Men när jag kommer hem till Linköping kommer nog östgötskan fram en del, säger den ödmjuke Micke.
Hur har ditt fotbollsliv varit, som aktiv och ledare?
– En mycket blygsam aktiv karriär. Jag kom in på tränar/ledarsidan väldigt tidigt och gick min första tränarkurs när jag var 16 år. För övrigt tillsammans med min store favorit Björn Nordqvist (115 A-landskamper, redaktörens anmärkning)!
– Jag verkade i en rätt liten klubb som heter Hemgårdarnas BK i Linköping. Det var också där jag blev tränare och ledare. Nu pratar vi 1970-tal då jag hade ett antal olika lag tills jag flyttade från Linköping till Halmstad där jag fick jobb i HBK 1979.
Hur gick det till?
– Nu får jag tänka efter. Sommaren 1978 var jag i Halmstad på träningsläger med det lag jag hade i Hemgårdarnas BK. Besöker man Halmstad under den årstiden blir man ju rätt imponerad. Vi mötte bland annat HBK i en träningsmatch. På hösten 1978, när jag var 21 år, läste jag på universitetet i Linköping. Jag såg en platsannons i Dagens Nyheter där HBK sökte en ungdomskonsulent, eller ungdomsansvarig, som jag sökte. Jobbet fick jag, och började i januari 1979.
– Den som hade haft jobbet tidigare var Colin Toal. Detta var på Roy Hodgsons tid och Colin var där bara ett år. Mitt uppdrag var att bygga upp en ungdomsverksamhet. Jag jobbade aktivt som instruktör och tränare. Till viss del tillsammans med Roy de första åren. Det var, kan man säga, ett ungdomstränarjobb från början.
Vad hände sedan?
– Det var inte så stort på den tiden. Roy, jag och en kanslist på halvtid. Vi satt i ett rum tillsammans. Efter ett par år fick jag hoppa in på andra uppdrag. Ytterligare fyra eller fem år senare blev jag kanslichef. Vi anställde en ny på ungdomssidan.
– Det här med titlar är ju, tja… Klubbchefer, sportchefer eller klubbdirektörer. Norrmännen har ett bra uttryck, ”dagligledare”. Det är väl egentligen det som det handlar om. Att leda verksamheten dagligen.
Vad står det på ditt visitkort?
– Det står faktiskt klubbdirektör, Men jag använder det väldigt sällan. Min roll har ju inte förändrats så mycket sedan tio femton år. Det var Stig Nilsson som tyckte att jag skulle vara det eftersom alla andra kallades så.
Har du varit aktiv eller ledare i någon annan idrott?
– Under min tid i Halmstad har det bara varit fotboll. Innan dess lite orientering. Jag var med och startade en orienterings- och motionsklubb som faktiskt sysslade med fjällvandring och fjällexpeditioner. Så jag har gjort tre tävlingar i orientering.
Men det är ju en jättemerit!
– Ja, ha, ha. Kanske inte när det gäller placeringarna… Jag brukar säga att det är en breddidrott!
Hur har fotbollen förändrats
under dina år på hög nivå?
– Tidigare hade ju alla spelarna ett vanligt jobb. Skulle vi värva och bygga en A-trupp så var det ett civilt arbete som var det viktigaste man kunde presentera. Man tränade ofta sen eftermiddagstid och köpte vid några tillfällen loss spelarna från halv två på fredagar med förlorad arbetsförtjänst då man fick samordna med arbetsgivarna.
– Någon gång kring 1995, alltså för femton år sedan, blev spelarna mer professionella. Vi började bedriva en daglig verksamhet med allt vad det innebär med eftermiddagsverksamhet. Vilket gjorde att många kunde kombinera tjänster och uppdrag när vi kunde betala så bra att spelarna kunde livnära sig på fotbollen.
– Man tog ju inget formellt beslut på att införa en professionell verksamhet. Det bara blev så. Plötsligt disponerade vi spelarna dagligen och vi fick bygga upp hela serviceapparaten med läkare, ledare, tränare, mat, sjukgymnaster, massörer. Det är ju stora förändringar med mer och mer verksamhet där vi använder spelarna mer och har fler personer inblandade.
Är det roligare nu?
– Allt har ju sin charm. Inte minst förr med moment där spelarna skapade sina egna nätverk utanför fotbollen via sina civila arbeten. Därmed också en plattform att stå på efter sin fotbollskarriär.
– I dag umgås spelarna väldigt mycket med varandra. På gott och ont.
Daltas det för mycket
med spelarna i dag?
– Dalta vet jag inte. Det finns kanske tendenser till det. Vi har ett ansvar som klubb och arbetsgivare att inte spelarna avskärmar sig från samhället och livet i övrigt. Någon gång tar karriären slut, även om allt fler spelare kan fortsätta i andra roller i branschen som ständigt expanderar.
Vilka är de viktigaste principerna för dig i ditt dagliga arbete?
– Ärlighet och att vara rättvis är grunden. Vara korrekt och att behandla alla lika. Oavsett om du är nummer tjugotvå eller nummer ett i spelartruppen.
Vad har du för roll
och uppgifter i SEF?
– Jag är ju ny i styrelsen från förra året. Men jag har varit med på möten i 25 år och haft olika uppdrag i SEF-familjen och är ganska väl insatt i organisationen. Nu är jag ordförande i elitevenemangsgruppen efter Sture Svensson sedan april 2009.
Har du hunnit sätta någon prägel på det arbetet än? Det tar väl sin tid?
– Ja, det gör det. Jag var faktiskt med i den första elitevenemangsgruppen som bildades för en tio femton år sedan, med Helsingborg dynamiske dåvarande ordförande Ingvar Wenehed. På den tiden var elitevenemangsgruppen tillsatt av Svenska Fotbollförbundets styrelse direkt. I dag lyder den under SEF.
– Allsvenskan och Superettan som produkter, så oavsett det gäller marknads- eller säkerhetsfrågor, handlar det om att få ett sammanlagt grepp och hitta formerna för det. Sedan har vi konkreta uppdrag som att till exempel producera en elitevenemangsmanual, säkerhetsutbildningar med mera.
Vad tycker du att
du kan tillföra i SEF?
– Jag har varit med så länge, fått stor erfarenhet och ett stort kontaktnät. Det känns bra och viktigt. Nu har vi startat ett framtidsarbete där vi blickar fram emot vilka utmaningar vi har där. Jag tror att jag kan bidra.
– SEF som organisation är en fantastisk företeelse i grunden. I dag är vi en intresseorganisation för 32 klubbar. Vi tävlar mot varandra, men har ändå har en svensk modell där vi träffas regelbundet och försöker identifiera vilka frågor som är av gemensam karaktär.
– Vi lägger, på något sätt, benskydden åt sidan och arbetar för att få ett bra, gemensamt resultat. Denna kollektiva tanke har SEF förmått hålla levande och gjort det väldigt bra. Sedan finns det olika uppfattningar och utmaningar. Men det skall det göra i en organisation. SEF har ju också ett mycket bra samarbete med Svenska Fotbollförbundet. Det finns många exempel ute i Europa där ligaföreningarna kanske är starkare rent organisatoriskt.
Mår svensk elitfotboll bra, generellt sett?
– Ja, det vill jag tro. Samtidigt ska man inte stoppa huvudet i sanden och tro att allt är bra. Det finns ett antal frågor som vi måste blir bättre på. Vi måste vara uppmärksamma på att vi haft en liten publikminskning. Nya arenor i Göteborg och Malmö plus den rekordjämna Allsvenskan genererade visserligen en liten ökning förra året, men vi måste se problemet och ta itu med det.
– Arena- och talangutveckling är två andra nyckelord. Liksom säkerhet och ordning kring matcherna. Även om man ska vara väl medveten om att det procentuellt sett inte är något stort problem i Sverige. Det känns viktigt att påpeka. Men enstaka ordningsstörningar får ett enormt genomslag i media.
16 lag i Allsvenskan?
– Det är för tidigt att göra en utvärdering. Men i nuläget är jag för 16 lag.
Av Michael Ljungberg
