En känd doldis tar ner skylten
Jan Wahlqvist, officiellt kallad projektledare i SEF, är sannolikt en av svensk elitfotbolls mest kända doldisar. Träget har han profilerat sig som framförallt en förkämpe och en av de starkast pådrivande när Superettan kom till för tio år sedan. "Alla" i branschen vet vem Jan är, trots att han alltid hållit en ganska låg profil. Efter årsskiftet plockar Jan Wahlqvist ner namnskylten på SEF-kansliet och går i pension. Men sina åsikter tar han med sig.
– Jobbar man i föreningslivet kan du ta vilka tokiga beslut som helst. Som du inte har ekonomisk täckning för. Det är rätt lätt att driva saker och sedan kliva av. Säga att "nu har jag inte tid längre". Då får någon annan ta ansvaret. Så kan man inte göra om man sitter som vd i ett företag, säger han.
• Hur var ditt fotbollsliv innan du blev "fotbollstjänsteman"?
– På juniornivå som spelare.
• I favoritlaget AIK?
– Nej, faktiskt i IFK Österåker. Vi bodde i Stockholm från 1946 till 1958, då vi flyttade ut till Åkersberga. Där bodde vi till 1973, tror jag. Jag la av som aktiv efter juniortiden och lite spel i B-laget.
• Ledarkarriär?
– Ja, sedan började ju det. Eländet, ha, ha, ha. 1968 började jag som materialförvaltare i IFK Österåkers ishockeylag. Efter två år blev jag lagledare. Det slutade med att jag blev tränare i laget. Detta i dåvarande division 2, det vill säga det som motsvarar division 1 i dag.
– Det höll jag på med till 1972 då jag flyttade till Stockholm och började i en klassisk Stockholmsförening, Karlbergs Bollklubb. Där var jag tränare i deras juniorlag i ishockey i ett år och sedan A-laget i två år. Det var också i "dagens division 1".
• Är du utbildad tränare?
– Nej, jag gick väl någon kurs. Men annars var jag självlärd.
• Har du någon speciell yrkesutbildning?
– Egentligen inte. Folkskola och sedan jobbade jag som rörmontör ett tag. Gick som lärling. Därefter blev jag sjuk och fick börja på kontor. 1974 träffade jag en kärlek och flyttade till Enköping. Då började jag jobba på verkstadskontor på Philipsons. Efter ett tag träffade jag en kille som var engagerad i Enköpings Sportklubb. Vi började prata om min bakgrund och han tyckte att jag skulle komma till ESK. På den vägen var det.
– 1976 började jag där som lagledare för B-laget i fotboll. Nästa steg var att hamna i styrelsen, där jag satt till 1981 då jag började som klubbdirektör i Enköping. Jag blev kvar på posten till hösten 1993.
• Hur var det?
– Spännande och kul.
• Varför slutade du?
– Jag träffade Christine, min sambo, via SEF. Jag satt i SEF-styrelsen i två år, flyttade ner till Skåne och började jobba på kansliet i Malmö 1993. Det var en ny tjänst. Jag hade suttit som ordförande något år i Norrettan. Det låg i luften att vi behövde någon som tog tag i division 1-klubbarnas, alltså nuvarande Superettans, intressen.
• Kunde du språket? Alltså skånska?
– Nej det tog ett par år!
• Vad är dina primära arbetsuppgifter?
– Det är ju allmänt. En hel del administration men väldigt mycket skoj. Jag har väl brunnit mest för gamla division 1 som sedan blev Superettan och var väl en av de starkaste pådrivarna för att det skulle bli så. Vilket blev verklighet år 2000.
– Utvecklingen och statusen där har varit mycket intressant att följa. Det har väl aldrig varit så mycket fokus på Superettan som i år. Vi hade ju "tur", beroende på hur man ser det, att vi hade Malmö FF och Djurgården i Superettan första året. Med allt vad det innebar av draghjälp direkt.
• Hur har fotbollen förändrats under dina år på SEF?
– Allting har väl i och för sig blivit bättre. Det som skrämmer mig är den ekonomiska utvecklingen. Fler och fler klubbar har jätteproblem i dag. Man har för stor kostym, helt enkelt, och har för lite intäkter i paritet med kostnaderna de drar på sig.
• Är det för mycket fokus på pengar i svensk elitfotboll nuförtiden?
– Jag tror det.
• Vad gör man åt det?
– Man måste titta på de kostnader man har. Vara krass och inte sätta upp sportsliga mål om man inte har en ekonomi som är anpassad efter de målen.
• Anser du att SEF arbetar i den riktningen?
– Nja, här krävs det nog ett krafttag. På sistone har ju även historiskt ekonomiskt starka föreningar fallit i det här. Jag har en känsla av att alla de här agenterna är något ont vi har fått in i rörelsen. Agenterna har en jäkla förmåga att påverka föreningsledare.
– Då talar jag om många kloka människor som i sitt ordinarie arbete aldrig ens skulle fundera på det här. Men jobbar man i föreningslivet kan man ta vilka tokiga beslut som helst. Som man inte har ekonomisk täckning för.
– Det är rätt lätt att driva saker och sedan kliva av. Säga att "nu har jag inte tid längre". Då får någon annan ta ansvaret. Så kan du inte göra om du sitter som vd i ett företag.
– Vi har haft bankdirektörer som suttit som ordförande i olika föreningar. De har drabbats av precis samma ekonomiska kris. Det är förvånansvärt. Direktörerna skulle aldrig ha kunnat hantera det så i banken. Men i en förening kan du uppenbarligen göra det.
• Var det bättre förr?
– Det vill jag inte säga. Möjligen lugnare och framförallt fanns det en annan känsla. Man talar mycket om klubbkänsla och det fanns det onekligen förr bland spelare och ledare. Nu är det för mycket pengar inblandade. Folk tittar snett på varandra. Den ene får mer betalt än den andre. Nästa steg är osämja i gruppen.
• Blir det bättre eller värre i framtiden, tror du?
– Värre. Man måste sätta ner foten. Föreningsledarna måste göra det. Nu säger man att "det är en svunnen tid". Och det är möjligt. Men det var faktiskt lite skillnad förr. I dag spelar det ingen roll att även om du nästan är uppvuxen i en klubb så får du aldrig känslan. Så fort det kommer någonting utanför som lockar lite så struntar spelarna fullständigt i klubben.
• Vilka är de viktigaste principerna för dig i ditt dagliga arbete?
– Rättvisefrågorna. Att ingen ska ha mer. Ibland kan jag känna att Allsvenskan har fått lite för mycket, vilket de i sig kanske ska ha med tanke på att det är högsta serien. Men ibland kan jag tycka att de vill glufsa i sig… ja, man ser nästan Superettan som något katten släpat in. Ungefär som att det vore mycket bättre om allsvenskarna fått alla pengarna själva.
– Samtidigt har jag förståelse för att det finns ett annat värde i Allsvenskan. Helt klart. Men jag tycker att Superettan har närmat sig Allsvenskan statusmässigt.
• Vad tycker du att du har tillfört SEF?
– Det får andra bedöma. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Inte minst med det här rättvisepatoset. Samtidigt har jag kanske många gånger pekat med hela handen. Det har varit en styrka i det här jobbet, framförallt med Superettanklubbarna.
– Jag har också konsekvent försökt hjälpa alla och inte ge några speciella förmåner till vissa.
• Har du rönt uppskattning för det?
– Ja, det tycker jag. Man märker ju att folk har lyssnat. Det har hänt mycket till det bättre ute i föreningarna under de här åren.
• Mår svensk elitfotboll bra i dag, generellt sett?
– Frågan är om den gör det. Läser man tidningarna så känner jag en viss oro inför framtiden. Just den här hetsen att vi ska vara så himla bra och mäta oss med de stora lagen ute i Europa. Men vi glömmer att vi i jämförelse är ett lilleputtland befolkningsmässigt.
– Det gör att vi aldrig kommer att kunna skapa de intäkter som krävs för att konkurrera på lika villkor. Tittar man till exempel på IFK Göteborg under deras extremt framgångsrika 1980-tal kunde de behålla sina spelare. Så blir det aldrig i dag. Så fort du får fram en spelare som gör lite mål så, pang, är han i Holland helt plötsligt.
• 16 lag i Allsvenskan?
– Ja, du. Jag har varit med om hela den här resan. Ett tag var det tio lag, tolv lag, fjorton lag, slutspel och allt vad du vill. Alla gångerna har man sett fram emot de här förändringarna. Ändå kommer man alltid tillbaka. Nu börjar man åter diskutera sexton eller tolv lag. Men tolv lag har vi haft och det var inte bra det heller.
• Vad tycker du själv?
– Det är svårt. I grunden tycker jag alltid att ett litet lag från en liten ort ska kunna vara med någon gång emellanåt. Annars tappar man liksom hela tanken med det hela.
• 16 lag i Superettan?
– Det tror jag är bra. Konceptet är att få en spridning över hela landet. Sedan kan resor och kostnader vara ett problem. Samtidigt är spridningen en styrka.
• Vad ser du som SEF:s viktigaste uppgifter i framtiden?
– Framförallt att kunna hålla samman den här gruppen när vi talar elitfotboll. Allsvenskan och Superettan måste tillsammans ta tillvara intressena. Att alla är ödmjuka inför det och inte skriker att den ena är bättre och vackrare än den andra. Föreningarna måste dra åt samma håll. Alla är beroende av varandra.
• Nu är det dags för sig att gå i pension! Hur är känslorna för det?
– Det ska bli väldigt skönt. Efter 2006 när jag var sjuk har jag saknat den ork som var tidigare. Man vill ju ha ett antal år kvar och försöka njuta av dem. Jag har haft så många i bekantskapskretsen som kört jättetufft tills de fyllt 65 och sedan bara hämtat ut pensionsbrevet innan de legat i backen.
– Jag vill försöka utnyttja de kommande åren, resa och ha så mycket kul jag kan med nära och kära.
• Hur kommer du att behålla kontakten med fotbollen?
– Förhoppningsvis genom att se en del matcher. Jag ska ägna mig åt mig själv och familjen så får vi se vad det leder till.
Michael Ljungberg
