IT-experten som vigt sitt liv åt fotbollen
njuter av SEF-uppdrag
Bo Göran Bertil Fagerberg, Bosse till vardags, ledamot i SEF:s styrelse, med 32 år bakom sig som färgstark ledare i Ljungskile SK, har varit med om det mesta i svensk fotboll. Bosse har orkat hänga med hela vägen. Från spelare på småklubbsnivå till ledamot av SEF:s styrelse. Han personifierar på något sätt sinnebilden av den svenska fotbollsrörelsen. Vilket förhoppningsvis framgår av nedanstående rader.
Bosse Fagerberg hängde med sitt kära LSK från division 5 1994 till Allsvenskan på kortast möjliga tid. 2009 fick han frågan om att acceptera en plats i SEF:s styrelse.
Under resans gång hade Bosse hela tiden funnits med i LSK som omväxlande ordförande och styrelseledamot. Nu ingår han i SEF:s styrelse och ser SEF-möten som höjdpunkter. Att få utbyta erfarenheter, ta del av likasinnades glädjeämnen, sorgebarn och arbeta tillsammans.
I sitt "civila" liv arbetade Bosse i IT-branschen.
– Jag har jobbat i databranschen hela mitt yrkesliv, de sista 15 åren som IT-konsult, då jag hade en egen firma som jag sålde för några år sedan. Nu är jag över 63 år och sysslar nästan bara med fotboll.
I "På djupet", SEF-Aktuellts återkommande intervjuserie, utvecklar Bo Fagerberg några intressanta teser. Bland annat om klubbarnas ansvar för spelarnas framtid efter fotbollen, nackdelarna med att äga sin egen anläggning etcetera.
• Hur var ditt fotbollsliv som aktiv?
– Jag spelade pojklagsfotboll i IK Oddevold, vars A-lag då låg i näst högsta serien. Men jag kom aldrig till A-lagsfotboll på den nivån. Jag vek ner mig när jag var 20 år. Sedan spelade jag i division 5 och 6 tills jag var 33.
• Hur kom du in på ledarbanan?
– 1971 till -75 jobbade jag som ordförande i en av de klubbar jag spelade i på 1960-talet, Den heter Torp GoIF, egentligen främst en gammal klassisk bordtennisförening.
– 1978 flyttade jag till Ljungskile och hade väl egentligen tröttnat på att jobba som ledare. Men det dröjde inte mer än ett år så var jag helt plötsligt ordförande i Ljungskile SK! Jag satt till 1990, men även efter det har jag varit ordförande i ytterligare ett par omgångar.
– Jag sitter fortfarande i LSK:s styrelse.
• Har du varit aktiv eller ledare i någon annan idrott?
– Nej. Det har bara varit fotboll.
• Hur tycker du att fotbollen har förändrats under dina år i "branschen"?
– Det är en stor fråga. Men den stora förändringen är ju alla pengar, även om vi i Sverige förhållandevis inte bollar med de summor de europeiska storklubbarna gör. Går man tillbaka till 1960- och -70-talen, när jag var aktiv, så fanns det inga högre ersättningar inom fotbollen. Nu är fotbollen kommersiell i allra högsta grad. Den drivs ju av pengar.
• Var det roligare förr?
– Var sak har sin charm. När jag själv spelade var det otroligt roligt. Man kunde göra nästan vad som helst för att spela fotboll även om det var i division fem eller sex. Kärleken till fotbollen har suttit i. Men har man som jag suttit i en styrelse i 32 år, och dessförinnan i en annan i fem, alltså i närmare 40 år totalt, är det klart att det kan kännas en viss mättnad.
– Ändå ger fotbollen väldigt mycket tillbaka.
• Fortfarande?
– Ja.
• Apropå det här med pengar och dylikt. Daltas det för mycket med spelarna i dag?
– Det vill jag inte säga. Man fordrar ju att de ska träna heltid på dagtid och att de ska se det som ett vanligt jobb. När det gäller Superettan handlar det inte om speciellt välbetalda jobb, men spelarna har en hyfsad lön. Kanske inte så att de kan lägga undan pengar i någon högre utsträckning, men det ligger på en nivå så att de klarar sig bra.
– Men spelarna måste, eller borde, hela tiden snegla på framtiden.
• Där har väl klubbarna ett visst ansvar också?
– Ja, det har dom. Men nu är det ju så att det finns en konkurrens om, och bland, spelarna. Tyvärr är det väldigt sällan som vi orkar fördjupa oss i varje enskild spelares framtida problem, om man säger så.
• Är det en brist, tycker du?
– Jag anser att man, när man sätter sig i en kontraktsförhandling, skulle titta på deras sociala situation. Och försöka hitta på något bra. Idén har vi ofta, liksom många kontakter, som kan leda till någonting. Men ett stort antal spelare har inte det tålamod som krävs. Kanske när de blivit några år över 30 och inser att "nu kan jag nog snart inte skriva fler kontrakt", men då tappar klubben intresset.
• Lite Moment 22, menar du?
– Det skulle man kunna säga. När vi vill hjälpa de yngre spelarna vill de inte tänka i de banorna. Tyvärr. Att studera vid sidan om fotbollen är annars ett perfekt komplement. Men det är, som sagt, väldigt få som inser det.
– Som klubbledare ger det dessvärre inga poäng i en förhandling med en spelare när man påpekar vikten av att tänka på deras personliga framtid. Får de 10.000, 20.000 eller 30.000 kronor så är det det som är avgörande. Inte att de får tid för utbildning och kanske en viss praktik.
– Däremot trycker spelarorganisationen väldigt ofta på det här att vi måste tänka på spelarnas framtid. Men lönefrågan överskuggar det mesta i förhandlingarna. Vilket jag tycker är synd. Som ledare orkar man helt enkelt inte hur mycket som helst i de här situationerna.
• Vilka är de viktigaste principerna för dig i ditt arbete som klubbledare?
– Egentligen är det att skapa de förutsättningar för, i mitt fall Ljungskile, som omgivningen kräver. Om vi går tillbaka 15 år i tiden så var ju kraven i motsvarande Superettan inte mycket större än att planen skulle vara 105x65 meter eller liknande. Det var väldigt få krav.
– Sedan har det successivt vuxit. Nu har kraven för Superettan och Allsvenskan helt andra premisser.
– Det är där jag lägger mitt krut. Ljungskileborna vill gärna att vi har kvar vår förening utan att vi ska behöva flytta den till Uddevalla. Om vi ska överleva i den här världen kan vi faktiskt bli tvingade att förlägga matcherna i Uddevalla. Därför ser jag det som viktigast att förvandla vår arena till en i princip allsvensk sådan.
• Finns det förutsättningar för det?
– Ja, vi är faktiskt bra på väg. Kommunen är med, även om man alltid vill ha mer. Vi äger dock vår anläggning vilket inte är bra. Då tycker nämligen kommunen att det är bra att vi äger och finansierar den inte minst genom många individuella krafter. Kommunen slipper därmed en massa utgifter.
– Men utgifterna inom föreningen finns kvar. Fast på en mycket lägre nivå. Men det krävs ändå pengar som vi får lägga på vår anläggning istället för på fotbollssidan för att hålla kvar den och göra den så konkurrenskraftig som möjligt. Det är alltid ett ställningstagande, eller en avvägning, mellan hur mycket pengar kan man lägga ner på att uppgradera anläggningen så att man hänger med.
– I de flesta föreningars anläggningar är det kommunen som får ta på sig allting. Alla de här reglerna från Svenska Fotbollförbundet, eller Uefa, får kommunerna leva upp till. Medan det i vårt fall har pålagts oss istället.
– Det är den saken vi driver med kommunen. Att de måste ta på sig en del av de kostnaderna. Annars försvagar det bara LSK år från år. Till slut kan vi duka under vilket vore väldigt tråkigt.
– Ljungskile är ingen industriort. Det är egentligen en gammal badort. Att då kunna samla de resurser som krävs för att spela i Superettan och för all del någon gång i Allsvenskan är en enorm prestation av ett samhälle med bara 3.500 invånare.
• Du nämnde inledningsvis din glädje över att få arbeta inom SEF som styrelseledamot. Har du hunnit sätta någon prägel på ditt arbete inom SEF än?
– Jag ingår i sportkommittén. Vi har ju ett antal kommittéer. Bland annat fördelningskommittén, som jag också ingår i. Jag har ju respekt för dem som kommer från större klubbar och varit med så länge i fotbollsrörelsen på höga nivåer. Det känns som att jag vill ligga lite lågt. Men å andra sidan tycker jag att nu börjar de andra ledamöterna känna mig bättre. Jag känner mig lite varmare i kläderna och kan ha mina synpunkter. Det gäller bara att torgföra och presentera dem på rätt sätt.
• Vad tycker du att just du kan tillföra i SEF?
– Jag har jobbat inom IT-branschen och tycker att jag logiskt kan bedöma vissa saker på ett bra sätt. Logik är kanske en matematisk historia, men det finns även en långt gången konsekvens i allt det vi gör. Hur saker och ting hänger samman. Ideella och kommersiella krafter, till exempel.
– Det är ett komplext spel vi befinner oss i. Där man måste hålla isär de olika begreppen, till exempel mellan saker som ger pengar för stunden men kanske på lång sikt kan bli förödande.
• Mår svensk elitfotboll bra, generellt sett?
– Svenska klubbar lever under hård press. De känner att de halkar efter. Inte landslaget, men svensk klubbfotboll har ju ramlat ner till runt 25:e plats på rankingen. Vi står inför en stor omvandling för att kunna hävda oss i framtiden.
– Det finns lång- och kortsiktiga lösningar. Men vi måste ha en långsiktig plan.
• 16 lag i Allsvenskan?
– Jag är för 16 lag. Nu kan man se att vi har fördubblat antalet unga spelare som är med i allsvenska trupper. 10 eller 12 lag kontra 16 i allsvenskan gör den ekonomiska skillnaden för de kvarvarande lagen försumbar i förhållande till omsättningen.
• 16 lag i Superettan?
– Samma svar som på förra frågan. Det handlar om, i ett större perspektiv, så små ekonomiska skillnader för det och det andra att det känns småaktigt att diskutera.
Av Michael Ljungberg
