Conny står med båda fötterna på jorden

När Helsingborgs IF anställde Conny Karlsson som tränare/manager i november 2009 skrev en känd jounalist
"Han kan säkert bli en habil och omtyckt tränare i HIF, men är han verkligen den store ledaren att ta en bångstyrig klubb, med krävande supportrar och en spretig styrelse in i framtiden?
Nej, det är lite svårt att tro att Conny Karlsson verkligen är denna supermänniska.
Snarare så känns tillsättningen och den plötsliga kursändringen som en lågbudgetvariant i finanskrisens spår."
Två år senare, med ett SM-guld, en andraplats i Allsvenskan, två cupguld och en seger i Supercupfinalen, vågar man påstå att orden svar på tal fått en ny dimension.
I själva verket har Conny Karlsson en fantastisk meritlista. Både som spelare och ledare. Supertränaren är emellertid lika lågmäld som vanligt när SEF-Aktuellt samtalar med honom – På djupet.

– Jag var väl lite förberedd på att det kanske var en del som tyckte det. Oavsett vilket så är det naturligtvis skönt att ha haft de här framgångarna och jag gläds med alla som har varit delaktiga, säger Conny.

• Du är mitt uppe i en extremt framgångsrik karriär. Hade du vågat hoppas på det?
– Nja, det är egentligen ingenting man går och tänker på. Då och då dyker det upp att man tycker att man har ett så pass bra lag att möjligheterna finns. Men jag har nog inte funderat på det fullt ut. I det här yrket, precis som i alla andra yrken, gäller det att få ut så mycket som möjligt med de förutsättningar som finns.

• Är Uefa-guldet eller dina SM-guld som spelare i IFK Göteborg och ledare i HIF höjdpunkterna?
– Det senaste blir faktiskt det roligaste, så klart. När man uppnår något är det lika roligt, antingen man blivit etta i Superettan med Trelleborgs FF eller vunnit SM-guld.

• Är det skillnad att vinna som spelare eller tränare?
– För mig är det inte det. Jag har sagt hela tiden att oavsett om du är spelare eller ledare så är det ett lagarbete. Då blir det per automatik lika roligt.

• Tränarjobbet är enormt utsatt. Det har väl inte varit helt lätt genom åren?
– Nej, inte alltid. Men så är det ju med idrott oavsett nivå. Du vinner inte alltid och du förlorar inte alltid. Det är upp och ner. Egentligen är det väl det som är charmen och gör att man blir extra glad när man har de här topparna.

• Känner du dig oomstridd som tränare i HIF? Det var ju lite skriverier i våras…
– Ja, men snacka om att göra en hel hönsgård av en fjäder! För oss som var mitt i det var det helt odramatiskt.

• Du har väl i princip jobbat med fotboll hela ditt yrkesliv. Har du någon "civil" yrkesutbildning?
– Det har jag inte. Jag har ingen titel om jag skulle ge mig ut på arbetsmarknaden. Dock jobbade jag på ett bostadsföretag under tiden i Göteborg och hade hand om lite folk där som skötte trädgårdar, utförde reparationer och så vidare.

• Har du någon gång tänkt sluta som fotbollstränare?
– Inte på allvar. Det har väl funnits stunder, men då har jag tänkt "vad ska jag göra istället?". Då åker bommen ner.

• Jag tänkte på det med utbildning – det var ju lite strul när du började i HIF. Gick du de tre stegen?
– Jag blev klar med "tvåan" i våras. "Trean", proutbildningen, börjar i januari.

• Med all din rutin, ger det verkligen något?
– Ja, jag tycker faktiskt det. Jag har försvarat det här varje gång jag fått frågan. Det är jag som varit slarvig mer än någonting annat och inte kommit till skott med det här. Utbildning behöver man. Det är bara att konstatera. Nu när jag gick den senaste delen i Halmstad lärde jag mig en hel del, eller i vissa delar fick bekräftat att det finns belägg för vad jag tyckt, tänkt och känt.

• Som spelare gjorde du fyra A-landskamper. Vad minns du främst från dem?
– Att det var väldigt turbulent vid den tidpunkten. Lars "Laban" Arnesson var förbundskapten och klubbarnas spelstilar frontalkrockade med allt vad det innebar för landslaget. Det var två helt olika skolor, främst "Labans" och Bob Houghtons, som diskuterade vilket som var bäst och vilket som sämst. Jag kände att vi som var uppfostrade i den engelska skolan hamnade lite fel.

• Vem är den bäste spelare du mött som aktiv?
– Jag har faktiskt mött Pelé! Han spelade i New York Cosmos och de var på Sverigeturné. Vi spelade med en Göteborgskombination på Ullevi.

• Vem är den bäste du spelat tillsammans med?
– Torbjörn Nilsson.

• Hade du någon annan spelare som förebild när du började din karriär?
– Nej, faktiskt inte.

• Vem är den bästa tränare du haft och varför?
– Sven-Göran Eriksson, så klart. Vi fick fantastiska resultat i IFK Göteborg och det han gjort efteråt talar sitt tydliga språk.

• Har du någon annan tränarförebild?
– Inte direkt. Jag tror att man plockar lite grand av de flesta som man jobbat tillsammans med och sedan kokar ihop någonting eget. Det stora felet man kanske gör som ny tränare är att man liksom funderar på "vad hade han gjort i det här läget" och så vidare. Till slut har jag insett att ta gärna intryck, men hitta din egen identitet.

• Vad är din egen främsta egenskap i jobbet?
– Det är nog lugnet och eftertänksamheten som gör att jag är den jag är i dag. Att jag inte säger någonting förrän jag är säker på att jag kan stå för det.

• Har du några dåliga sidor i jobbet?
– Även om det blivit bättre de senaste åren kan jag ibland känna att jag har lite dåligt tålamod.

• Det är rätt motsägelsefulla egenskaper du beskriver.
– Ja, jag har fått bita mig i tungan många gånger när jag insett att det eller detta måste ta sin tid. Men jag har haft lite svårt för det ibland.

• Du är 58 år, har vunnit det mesta och upplevt "allt". Hur bibehåller du hungern på fotbollen?
– Hungern att vinna allt igen finns där ju. Inte så att jag tror att vi gör det, men att komma ur säsongen 2012 och ha vunnit någonting igen är det som driver en. Det är drivkraften. Jag trivs så bra med det jag gör så det är inga problem.

• Hur har fotbollen förändrats under de år du har varit med? På och utanför plan.
– Två saker. Pengarna har blivit större och spelar en helt annan roll än tidigare. Sedan är klubbkänslan som bortblåst. Man kan få en lagkänsla, som vi har haft den här säsongen, men klubbkänsla finns inte längre. På gott och ont.

• Vilka är dina viktigaste principer i ditt arbete i HIF?
– Den viktigaste för mig är att om vi ska göra något, oavsett vilket, så ska vi göra det till ett hundra procent. Inte nittiofem eller åttio. Om det sedan räcker eller inte är en annan sak. Vi ska kunna komma in och säga att det har vi gjort så gott vi har kunnat, hundraprocentigt, och vara nöjda med det.

• Din så kallade managerroll är, åtminstone på papperet, lite diffus. Vad innebär den i det dagliga arbetet? Du är väl tränare?
– Jag tror inte att jag gör någonting annorlunda i dag om jag kallas huvudtränare eller manager. Det är i princip samma jobb jag gör. Begreppet manager kom väl till i och med att det blev lite stökigt med den här tränarutbildningen.

• Brutna matcher, huliganbråk och en massa olustigheter. Hur mår egentligen vår svenska elitfotboll?
– Det är dödens tråkigt när sådant här händer därför att det är så väldigt få människor som gör att fotbollen får så tråkiga rubriker ibland. Alltså, det handlar inte om att det är en trend med massor av människor involverade, utan ett fåtal. Vi måste ändå lösa det på något sätt och jag tror vi jobbar åt rätt håll.

• Har du någon gång ångrat att du valde fotbollen som livsgärning?
– Egentligen inte. Även om jag spontant kan ha känt det när något gått en emot. Men när jag fått en stund att tänka efter har jag inte ångrat mig.

Michael Ljungberg