Svensk Elitfotbollsremissvar på Bo Svenssons utredning ”Ersättning för polisbevakning”

Remissvar på Ds 2013:23 Ersättning för polisbevakning

Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF) får härmed avge följande remissvar på rubricerad utredning. SEF organiserar fotbollsklubbarna i Allsvenskan och Superettan och därmed de större fotbollsklubbar som är idrottsaktiebolag och omfattas av utredarens förslag.

SEF anser att utredarens förslag bör avvisas och att regeringen till riksdagen istället lägger ett förslag som innebär att idrottsarrangemang inte debiteras kostnaden för polisbevakning utanför arenan, oavsett associationsform.

Det bör noteras att idrotten redan ansvarar för ordningen på arenan och kostnaden för de insatser som polisen ålägger oss som arrangör av offentlig tillställning. Övriga polisinsatser i samhället anser vi ska tillhöra det skattefinansierade samhällsansvaret.

Utredaren konstaterar att intäkterna från ersättningen för polisbevakning ”har marginell statsfinansiell betydelse” (sid 104).  Istället skulle kostnaderna för polisbevakning dels utgöra ett incitament för anordnaren att genom egna insatser reducera kostnaderna för polisbevakning, dels ”kravet på rättvisa” att den som förorsakar poliskostnader genom ett arrangemang ”utan annan avsikt … än att tjäna pengar åt sig själv” också bör svara för kostnaderna. (sid 104-105).

Flera för utredningen centrala antaganden är svagt belagda i utredningen och baseras på en rad subjektiva påståenden som saknar saklig eller faktisk grund.

”Incitament för anordnaren”

Utredaren skriver själv att det inte finns några empiriska undersökningar utan hänvisar rent allmänt till att olika former av skatter och avgifter styr människors beteende ”och det skulle vara konstigt om det inte gäller också vid ersättningsskyldighet för polisbevakning.”

Utredaren väljer dock att bortse från faktumet att Elitfotbollens klubbar redan tar ett fullt ansvar för ordningen inne på arenorna, genom att efterleva polisens anvisningar för varje arrangemang och ta egna kostnader för ordningshållningen. Dessa egenkostnader  uppgick 2012 till totalt c:a 50 mkr, dvs avsevärt mer än de debiterade kostnaderna för polisbevakning utanför arenorna. Under säsongen 2012 spelades 480 matcher med totalt c:a 2,4 miljoner åskådare, helt utan allvarligare ordningsstörningar.

Elitklubbarna tar alltså redan, oberoende om de debiteras kostnader för polisbevakning eller ej, fullt ansvar för säkerheten inne på arenorna och där till hörande kostnader.

En fråga av största vikt är vilket ansvar som ska gälla utanför arenan ”vid tillställningen”. Utredaren berör problematiken med hur stort område som ska gälla kring arenan, och ger anekdotiska exempel på hur Stockholmspolisen drar en snäv gränslinje runt arenan. Andra exempel bär vittne om motsatsen. I fallet med AIK:s match mot Napoli debiterade polisen drygt en miljon i poliskostnader utöver AIK:s förelagda ansvar på arenan (över 150 ordningsvakter, läktarvärdar, visitatörer, brand- och sjukvårdspersonal som betalas av AIK).  Grunden för denna extra polismiljon angavs ej specifikt, men muntligt angavs att notan berörde polisens arbete ”i en cirkel med Råsunda som mittpunkt, till Upplands Väsby”.

Denna problematik kombinerad med polisens bristande transparens i kostnadsberäkning försvårar påtagligt vidaredebitering av poliskostnaderna som ett incitament för insatser från anordnarens sida utanför arenan. En förutsättning för att en avgift ska fungera som incitament är ju att det finns en mycket tydlig koppling mellan åtgärder och kostnader och att man kan påverka dessa. Så icke med nuvarande system.

Utanför arenan – i snäv eller vid bemärkelse – minskar anordnarens möjligheter och lämplighet att vidta åtgärder högst påtagligt. De tvångsmedel som står till buds för anordnarens vakter inne på arenan finns inte för någon annan än polisen utanför arenan. Den svenska polisen som av staten har våldsmonopol och skyldigheten att upprätthålla lag och ordning finansieras solidariskt via skattsedeln. Detta är en ordning som riskerar att omkullkastas och därmed principiellt skada det svenska rättsamhället om några få aktörer tvingas betala för det som är samhällets uppgift, nämligen att värna lag och ordning på allmänna platser.

Utredarens parallell till bland annat trängselskatter, som ett exempel på ekonomiska styrmedel, antyder att incitamentet om ökade poliskostnader också skulle påverka de individer som besöker fotbollsmatcherna. SEF anser att jämförelsen är orimlig, det är klart belagt att de få individer som väljer att begå kriminella handlingar eller uppvigla till bråk i samband med fotbollsmatcher inte tar hänsyn till om detta orsakar sämre ekonomi för klubbarna.

Ordningsstörningar initieras huvudsakligen av en mycket liten del av den totala publiken, de värsta orosstiftarna i riket har av polisen identifierats som varandes totalt c:a 700 individer. Dessa kallas ”(hög)risksupportrar” och är ett gissel för fotbollen.

Dessa få (ofta maskerade) individer som skapar behov av extra polisinsatser i samband med matcher, bär klubbsymboler och bråkar på gator och torg – de representerar ett samhällsproblem som all annan brottslighet. Ordningsstörningarna är rimligen inte idrottsklubbarnas fel, och trots att dessa huliganer kan bära klubbtröja är de definitivt inte representanter för klubbarna. Klubbarna är ju snarast att betrakta som ett av brottsoffren och då ter sig utredarens tankar om incitament än mer felaktiga. Ingen kan väl ända anse att fotbollen försöker skapa eller premiera huliganism med sina matcher? Skadan fotbollen lider är enorm!

Klubbarnas ökande kostnader riskerar dessutom att pressa upp biljettpriserna till sådana nivåer att det för vanliga människor blir ekonomiskt omöjligt att gå på fotboll. Fotboll är en folksport, och vi behöver se till att så många som möjligt har råd att gå på matcherna. Vi vill bli av med huliganerna, inte det folkliga stödet…

SEF anser att utredaren inte på ett trovärdigt sätt kan visa att vidaredebitering av poliskostnader skulle kunna utgöra ett incitament för klubbarna och att klubbarna varken kan eller bör anses vara ansvariga för det som sker utanför arenan. På arenan är fotbollen däremot villig att vara fullt ansvarig för att både bekosta och tillhandahålla ett säkerhetsarrangemang som fyller kraven i tillståndet för offentlig tillställning.

Vinstsyfte

Den egentliga grunden för ersättningsskyldigheten är enligt utredaren att idrottsaktiebolagen, anordnaren, ”inte har någon annan avsikt med evenemanget än att tjäna pengar åt sig själv”.

Det krävs inte särskilt djup insikt i elitfotbollen för att förstå att det överordnade syftet är att vinna matcher och ytterst den nationella ligan – inte att tjäna pengar. Vägen dit är att genom bra spelare och spännande matcher också locka publik, en förutsättning för både direkta och indirekta intäkter.

Att beskriva syftet som att anordna fotbollsmatcher bara för att tjäna pengar åt sig själv, dvs ägaren, bortser också från det faktum att en ideell idrottsförening är majoritetsägare i idrottsaktiebolagen, och dessa har ju i sina stadgar andra mål än ekonomisk vinst.

SEF menar att utredaren dels sätter likhetstecken mellan vinstintresse ”tjäna pengar åt sig själv” och kommersiell, dels blandar samman begreppen kommersiell och professionell. (sid 97). Om målet är att vinna sportsliga framgångar kräver det en stor och professionell organisation som genom en rad kommersiella aktiviteter försöker skapa resurser för detta sportsliga mål. Publikens intresse är så stort för fotbollen att flera klubbar omsätter mer än 100 mkr/år, men det ändrar inte det faktum att målsättningen är sportslig, inte att generera ekonomisk vinst till ägarna.

Elitfotboll spelas inom ramen för Riksidrottsförbundets verksamhet som enligt stadgarna är en ideell verksamhet. Den består av ideella specialidrottsförbund och endast medlemmar i dessa har rätt att delta i tävlingsverksamhet. Med denna enkla grundförståelse för idrottens struktur i minnet haltar utredarens jämförelser mellan Madonnakonserten och en Champions League-match högst betänkligt (sid 98). Spelar en svensk klubb ägd av ett idrottsaktiebolag en sådan match, är det fortfarande den sportsliga framgången som är syftet med arrangemanget och idrottens regelverk som är överordnat styrande. T o m uppvisningsmatcher lyder under de sportsliga regelverken.

Idrottsaktiebolag är till en del valt för att anskaffa kapital och till en del för att det av klubben anses vara en lämpligare associationsform för att bedriva en relativt stor och omfattande verksamhet på ett stabilt och professionellt vis. Andra klubbar har gjort andra bedömningar. Men alla elitklubbar har ett och samma mål för sin verksamhet, sportslig framgång.

SEF anser att utredaren inte på ett trovärdigt sätt lyckas redogöra för att idrottsaktiebolagen skulle ha som enda avsikt med ett arrangemang att tjäna pengar åt sig själv eller sina ägare.

Sammanfattning

SEF anser att utredarens förslag bör avvisas och att regeringen till riksdagen istället lägger ett förslag som innebär att idrottsarrangemang inte debiteras kostnaden för polisbevakning utanför arenan, oavsett associationsform.

SEF:s huvudargument bakom avvisningen bygger dels på att utredaren inte på ett trovärdigt sätt kan visa på att idrottsaktiebolag har som avsikt att tjäna pengar åt sig själva, och dels för att det blir orimliga konsekvenser och gränsdragningar om idrottsklubbarna anses vara ansvariga för det som sker utanför arenan.

SEF anser vidare att den uppkomna situationen där polisen och klubbarna hamnar i låsningar beroende på skyhöga notor på oklara grunder direkt förfelar sitt syfte – att skapa publikdragande och säkra idrottsarrangemang. I stället har avstånd, misstänksamhet och motsättningar skapats mellan idrotten och polisen, vilket är en direkt farlig och kontraproduktiv utveckling. I motsättningarna som uppstår riskerar utrymmet för den kriminella kärnan att öka, och så även rekryteringen till densamma.

Här finns mycket att lära av t ex de initiativ som tagits för att störa ut de farliga krafterna kring kroglivet. Samarbete mellan aktörerna är nyckeln, och man tappar med utredarens förslag all grund för samarbete och hamnar i en köp-och-säljrelation i stället för att hjälpas åt mot dem som angriper samhället och idrotten.

Det avstånd som nu uppkommit i dialogen är därmed till direkt skada för den majoritet av Sveriges folk som vill se störningsfria matcher. Idrott och stora evenemang är något positivt för samhället, och idrotten behöver förutom att ta ansvar för det egna arrangemanget få hjälp av övriga samhällsfunktioner för att mota bort dem som attackerar idrotten i egna syften. Jämförelser med företeelser som upploppen i Husby känns tyvärr relevanta. Det är lika okunnigt och fel att tala om ”Idrottsrelaterat våld” som ”Husbyrelaterat våld”. Våldet är enbart relaterat till det fåtal individer som utövar det, inte till den som utsätts för det. I detta bör vi få stöd från samhället, inte fakturor.

SEF vill betona att vi tar ett stort eget ansvar för säkerheten på våra arrangemang och är beredda att fortsatt göra det. Men, arenan måste rimligen utgöra vår ansvarsgräns.

Slutligen hoppas vi även att de många kloka förslagen i Björn Erikssons utredning följs upp. Även om vi förstått att det kommit en del juridiska invändningar om hur svårt det är att implementera en del av förslagen, så är denna utredning gjord i samarbete och samförstånd med oss som det berör. Förslagen kanske måste omarbetas på annat sätt i sin slutliga utformning, men de är kloka och har till syfte att lösa problem.

Samma sak kan tyvärr inte sägas om Bo Svenssons ”utredning”.

Föreningen Svensk Elitfotboll

Lars-Christer Olsson                                                     Mats Enquist

Ordförande                                                                  Generalsekreterare

Extrarad