14-19 års nivå
Viken väg väljer (tvingas) spelaren efter samplingstiden i 6-14 år? För de mest framstående påbörjas en form av specialiseringsfas som blir allt tidigare och som sedan för de främsta leder in i en så kallad investeringsfas.
Tidigare var det mycket vanligt med många lokala starka juniorlag. När jag växte upp i Gävle fanns det många jämnstarka juniorlag; Sätra, GGIK, Brynäs, Gefle, Sandviken där det fanns många talanger att upptäcka. Idag är situationen annorlunda, exempelvis finns i Sundsvall bara ett juniorlag kvar (GIF Sundsvall) och bara för 15-20 år sedan fanns det två juniorserier.
Vägen via ett juniorlag i en lokal serie, efter junioråldern in i A-laget och sedan värvad in i elitfotbollen tror jag kommer att bli allt svårare. För att nå elitfotboll för spelare tillhörande en klubb utanför elitfotbollen, kommer det att vara nödvändigt att tidigt etablera sig i klubbens A-lag. Jag tror också att det är nödvändigt att nivån på det egna A-laget då är minst div III.
En allt vanligare väg kommer att blir via en akademi som erbjuder många träningar och med välutbildade tränare. Akademierna arbetar också allt bättre inom gymnasieskolan (NIU) och numera även högstadiet. Men det känns fortfarande som att ”fotboll i skolan” har en outnyttjad potential i möjligheten att utveckla spelare och då tänker jag främst på samverkan mellan klubben och skolan.
SEF har erbjudit klubbar utanför SEF att ingå i sitt Akademisystem där en certifieringsmodell fungerar som värderingsinstrument men också som en stimulerande manual. Vår certifiering är till skillnad från de flesta modeller ute i Europa framarbetad av klubbarna själva. Vi ser det också att akademierna finns med i det gemensamma nationella seriespelet i åldern 16-21 år så att vi kan säkerställa bra matcher för spelare i den åldern. Samtidigt ser jag det som viktigt att vi stödjer och uppmuntrar den traditionella vägen där spelaren kommer in i div I-III klubbens A-lag.
Alla goda unga spelare kan inte tillhöra elitklubbarna. Är matchningen och träningen tillräckligt bra är det bättre att spelaren bor kvar i sin hemmamiljö och söker sig till en elitmiljö i samklang med studier och personlig utveckling. Därför tror jag på en spridning av akademierna så att även klubbar utanför SEF i framtiden kan medverka inom certifieringsmodellen och varför inte ta del av de ekonomiska medel som vi arbetat fram ihop med Svenska Spel. Det är inte helt enkelt att få alla SEF-klubbar att acceptera att de medel vi arbetat fram även skall fördelas till klubbar utanför SEF, men at the end of the day som David Beckham brukar säga, gynnar det oss alla om vi har fler välutbildade spelare och därmed fler potentiella Allsvenska spelare att välja bland.
Att sprida akademimodellen ser jag dessutom som en nödvändighet eftersom idag finns det flera stora orter (ex Eskilstuna och Västerås och flera stora samhällen efter norrlandskusten) som mer eller mindre har tappat sin koppling till elitfotbollen. Det går relativt fort att tappa kunskap för klubb, spelare och tränare om A-laget inte tillhör våra högre serier. Förutom de 32 SEF klubbarna så borde det vara rimligt med 65-70 klubbar som deltar i systemet, vilket också är ungefär antalet som regelbundet deltar i U-19 och U-17. Dessa 65-70 klubbar måste alla ha en tydligare och naturlig koppling till NIU och även aktivt arbeta inom högstadiet.
Framgångarna i U-17 VM tror jag är ett utslag av att spelare erbjuds en tidigare utbildning och notera att nästan alla spelarna tillhör allsvenska klubbar och inte utländska ungdomsakademier.
En väg som kan komma att bli betydelsefull är i Sverige nyskapade Futsal som speciellt i många latinska länder är ett alternativ väg upp till seniornivå. I exempelvis Brasilien är flera av de stora spelarna uppvuxna med Futsal långt upp i åldrarna och de övergår sedan till den fullstora utomhusfotbollen med stor framgång. Med vårt klimat är det inte en orimlig tanke att vi skulle kunna ha en motsvarande situation, även om det kanske ligger långt fram i tiden.
Med denna modell, där huvudspåren till elitfotbollen är via akademierna eller tidigt spel i A-laget i div II-III blir ju den logiska frågan hur vi ger de sent utvecklade spelarna en chans att komma in i matchen?
Jag föreslår att vi tittar på en tysk modell och som är snarlik den vi introducerade och etablerat i Göteborg i form av ”spelarlyftet”. Tyskarna samlar de mest lovande lokala spelarna i tematräningar. Ett oerhört omfattande projekt på över 350 platser och som når hundratusentals spelare. Jag har valt att kalla ett sådant projekt för ”lokala utvecklingscentra” och som tangerar ”spelarlyftet” och det finns flera goda initiativ ute i distrikten. Men arbetet måste graderas upp och koordineras, pengar måste tas fram. Min förhoppning är att vi inom kort kan hitta ett samarbete mellan distrikt, SvFF och SEF. Jag anser att vi inom SEF har ett ansvar att ta i denna fråga. Det kommer också att innebära en ytterligare försäkring att fler spelare får en stimulerande utbildning och ge de spelare som inte upptäckts en chans att nå den potential de förtjänar.
En konsekvens som måste tas med i modellen är fenomenet att spelare slutar..
Något som vi alla måste ta till oss och som vi alla måste ta ansvar för i vårt sätt att arbeta. Ytterst få når Allsvenskan och Superettan, men även inom elitfotbollen måste vi ta ett större ansvar för spelare som av olika anledningar slutar med fotbollen. Bland elitfotbollen måste vi se över vårt arbete med exempelvis spelare som inte erbjuds kontrakt.
Fördelen med fotbollen är dock trots allt att det finns en tävlingsnivå för alla spelare både på ungdoms- och seniornivå.
Nästa och sista delen kommer imorgon – håll utkik!
Stefan Lundin
Sportdirektör
stefan.lundin@svenskelitfotboll.se
