En delegation från svensk fotboll åkte i maj till Turin för att observera EL-finalen mellan Benfica och Sevilla. Den bestod av Claes Eriksson från SvFF:s herr/elitavdelning, Urban Hammar och Stefan Hjelmberg från SvFF:s utbildningsavdelning och undertecknad. Claes och jag är projektledare för ”Fotbollsutveckling” där omvärldsanalys är ett viktigt moment.

Vi diskuterade och planerade olika frågor för vår svenska fotboll och vi såg finalen och reflekterade kring hur vi skall ta upp konkurrensen med klubbar som deltar i UEL.

Vi tittade på och bedömde lagen och spelarna utifrån tre områden; teknik, taktik och fysisk kapacitet. Urban Hammar har skrivit några goda iakttagelser och reflektioner som har varit viktiga som underlag för mina slutsatser nedan.

Med Urbans goda analys som bakgrund så kvarstår den närmast den så ofta upprepade frågan om hur svenska lag regelbundet ska kunna kvalificera sig för gruppspelet i EL.

Den elitförberedande fotbollen
Den svenska spelar- och tränarutveckling fungerar väl idag trots alla domedagsprofetior. Ett bevis på det är att vi har bortåt 150 duktiga spelare som spelar i utländska ligor, värvade för sitt fotbollskunnande*. Att vi sedan inte kan behålla alla dessa spelare inom landet beror i första hand på begränsade ekonomiska resurser.

Det pågår en enorm satsning ute i Europa på spelarutveckling och stora resurser läggs idag på akademier för att utbilda konkurrensdugliga spelare**. Vårt eget arbete med talangutveckling håller också en relativt hög nivå. Svensk fotboll hade som bevis på detta en stor framgång med U-17-landslaget och en meriterande tredjeplats i VM. Denna framgång blir inte en engångsföreteelse om vi når ett högre tempo i arbetet med akademierna. Vårt nätverk med akademier, som nu ökar från 32 SEF-klubbarna till att innefatta 60 klubbar, kommer att ge resultat på sikt.

Förhoppningsvis ställer sig dessutom svensk fotboll positiva till vårt förslag som presenterade på ordförandekonferensen om en regional satsning på utveckling av spelare och tränare.

Vi behöver acceptera den urbanisering som skett och därmed regionalisera vår utvecklingsfotboll. Det vill säga rikta våra insatser till där spelarna och klubbar finns. Skapande av Regionala Utvecklingscentra kommer att innebära ett oerhört lyft främst för spelare utanför akademierna. Det kan också ge oss förutsättningar för samverkan mellan akademierna och lokala klubbar. Nämnda förändringar kommer att bidra till ett klassiskt svenskt utvecklingsarbete inom idrott där vi samverkar i det här fallet mellan bredd och elit.

* En utmärkt uppföljning av spelarnas aktuella status finns på fotbolldirekt.com och ”proffskollen”
** Se tidigare krönikor på svenskelitfotboll.se

Allsvenskan
Vi kan också lägga bort oron kring möjligheten för unga spelare att nå vår egen elitfotboll. Enligt CIES*** senaste rapport är Allsvenskan den av Europa 30 största ligor som har flest egenproducerade spelare som debuterat i seriespelet. Med det menas att spelaren har varit minst tre år i klubben i åldern 15-21 år. Vi är dessutom enligt CIES den liga som rekryterar minst utländska spelare. Det finns heller ingen anledning att tro att tillströmningen av talangfulla till Allsvenskan kommer att minska när vår spelarutbildning ökar takten.

Allsvenskan är alltså en liga där det vimlar av spelare med stor potential och för oss som jobbar med detta innebär en viss stolthet. Våra trupper i våra bästa lag är också i regel klart yngre än hos utländska klubbar som deltar i Europaspelet. Vi uppmuntrar ju ständigt till att ta fram och spela med unga spelare och det skall vi naturligtvis fortsätta med, men vi bör nog samtidigt vara medvetna om att vi får oerfarna lag i det europeiska cupspelet, vilket är en av de viktigaste slutsatserna jag drar av Urban Hammars analys.

Vi deltar i det europeiska cupspelet med alltför många spelare som saknar det kanske mest nödvändiga för internationell framgång, nämligen erfarenhet och förmåga att förstå och genomföra vad som krävs.

Grunden till detta är att spelare lämnar Sverige för en utländsk klubb alltför tidigt efter debuten i Allsvenskan. Det är ett problem som också smittar av sig på vårt A-landslag. Spelaren lämnar oss för annan liga innan han är ett etablerat namn med flera säsonger av svensk elitfotboll. Att flytta till annan klubb efter exempelvis ett halvår av framgång är överlag inte tillräckligt för att kunna etablera sig i ligor som är rankade högre än vår egen. Många spelare har inte nödvändig konkurrenskraft i den nya klubben, och efter en löftesrik inledning dyker problem upp, ofta i form av skador. Den svenske spelaren har då ofta för låg status och för lite erfarenhet för att slå sig in i laget.

Detta är enligt min åsikt en av de viktigaste orsakerna till att vi idag har svårt att få fram spelare som profilerat sig i de bättre ligorna i Europa. Det är bättre att stanna i Allsvenskan några år för att inte bara vara en stor talang vid flytten utan en etablerad spelare. Det är en avsevärd fördel om spelaren vid ankomst till en ny ”större” klubb har;

1) Någon grad av stjärnstatus (må så vara ”bara” Allsvenskan).
2) fysisk tålighet över tid = skadefri en längre period
3) erfarenhet av att spelat många matcher och därmed utvecklat sin resultatinriktade spelarkompetens i alla avseenden
4) mänsklig mognad. Du är trots allt en mer utvecklad person när Du är 23 istället för 18 år. Dessa kvalitéer ska inte underskattas när spelaren kommer till en liga rankad högre än Allsvenskan.

*** The International Centre for Sports Studies (CIES) Demographic study 2014 www.cies.ch

Tiden i Allsvenskan
Om vi nu tror på vår egen spelarutveckling och därmed strävar efter att få fram ännu mer egenproducerade spelare till Allsvenskan, så finns det alltså ett framtida problem som vi måste lägga betydligt mer tid och kraft på;

När talangfulla spelare debutarar i Allsvenskan i tidigare ålder, är risken uppenbar att deras tid i Allsvenskan fortsatt kommer att vara kort och att debutåldern förmodligen sjunker ytterligare. Exempelvis; istället för att debutera vid 19 års ålder och lämna vid 20, sker debuten vid exempelvis 17 och flytten utomlands vid 18 års ålder. Konsekvensen blir att spelaren bara är ännu yngre och utan stjärnstatus, utan den fysiska tåligheten och med ännu mindre erfarenhet.

Lundin

Om vi inte accepterar mina slutsatser så har vi ett stort problem genom att vi därmed anser att Allsvenskan är för dålig som plattform för vår spelarutveckling. I så fall en mycket olycksbådande situation.

Om vi däremot förlikar oss med denna argumentation, att den svenske spelaren överlag kommer ut till utländska ligor för tidigt, så blir problemet lika tydligt även för våra högsta landslag.

Av denna anledning är det ytterst angeläget att vi inser att detta inte bara är ett problem för våra klubblag, utan även för landslagsfotbollen, att det är ett gemensamt problem och att vi tillsammans måste hitta nya mer offensiva åtgärder för att skydda och utveckla den nationella svensk fotbollen.

En självklar fördel om spelare skulle stanna längre i Allsvenskan är att våra chanser till avancemang i CL och UEL skulle öka. Med alla positiva uppsidor det skulle innebära i form att högre klubbranking och ökade intäkter för våra elitklubbar.

Åtgärder
Våra möjligheter att påverka situationen försvåras av främst EU-lagstiftning kring arbetsrätt, fotbollens eget regelverk samt naturligtvis våra för närvarande tunna ekonomiska förutsättningar.

En bra början är att börja bygga upp statusen och respekten för vår egen liga. Inom SEF har vi påbörjat ett arbete med skapandet av en egen Code of Conduct. Den senaste tidens negativa uttalanden av landslagsspelare om Allsvenskans standard (notera att dessa spelare har slagit igenom i Allsvenskan) gör att arbetet med införande av en uppförandekod är angelägnare än någonsin. En uppförandekod innefattar exempelvis hur vi visar respekt för medspelare, motspelare, ledare, domare, publik och ligan i synnerhet.

Vilka andra områden pratar vi om som kan påverka spelarna att stanna längre i Allsvenskan?

Naturligtvis är en ambitiös, väl fungerande förening som har internationellt spel som målsättning den överlägset bästa förutsättningen. En ledande klubb som har allt från en bra akademi, välutbildade tränare, målmedvetna spelare till en bra och ändamålsenlig organisation kring laget. Konkurrenskraftiga löner är heller inte att förakta. Överlag är våra bästa klubbar välorganiserade och har höga målsättningar, men det har visat sig att detta inte räcker.

Ytterligare områden som vi måste våga titta på och söka utmanande diskussioner:

– Transferfönstren
Eftersom våra klubbars ekonomi är sämre än våra internationella konkurrenters så är transferfönstren ofta förknippade med ångest istället för glädje. Tänk om vi kunde hitta former för de svenska klubbar som skall delta i CL- och UEL-kval att behålla laget någorlunda intakt under sommaren och fram till vinterfönstret. Det skulle innebära en enorm fördel att kunna gå in i Europakvalen med ett sammansvetsat lag och utan att tappat sina bästa spelare. Att just mista sina bästa spelare och försöka matcha in en ny spelare dagarna före en viktig kvalmatch i CL innebär ofta ett negativt resultat. Om spelarna lämnat den svenska klubben i vinterfönstret ger det klubben åtminstone det halvår som oftast krävs att spela in en ny spelare.

Naturligtvis är det mycket svårt att genomföra något sådant, men jag tror att det är på denna nivå våra diskussioner måste börja för att hitta ett offensivt tänkesätt. Ytterligare support till spelare som återvänder till Allsvenskan kan vara ett annat arbetsområde som vi kan titta närmare på. Hur lockar vi spelare att komma hem förutom den nuvarande artistskatten? Kan vi exempelvis involvera spelare med flera års god internationell erfarenhet i utvecklingen av den inhemska fotbollen?

– Kontraktsskrivningar
Om vi tror och kan enas om att Allsvenskan är en viktig nationell plattform för att utveckla våra unga spelare, borde vi kunna komma överens om att spelare skall tillhöra en Allsvensk klubb innan övergång sker till en utländsk liga som är rankad högre än Allsvenskan. Naturligtvis ett ytterst kontroversiellt förslag. Vi skulle också behöva se över utbildningsbidraget och dess utformning, som idag ger mer pengar till mindre klubbar i Sverige om deras spelare väljer en liga högre rankad än Allsvenskan. Vi har idag system som direkt missgynnar den svenska elitklubben och minst sagt gynnar exempelvis en Premier League-klubb.

Det kan också vara nödvändigt att se över den nya spelplan som slopandet av agentlicensen innebär. Kan vi tillsammans med spelarnas rådgivare hitta former för samsyn som innebär att det är bra för spelaren att Allsvenskan är den bästa trampolinen för en internationell karriär? Blir vi ett ”nytt Belgien” så gynnas ju även spelare, agenter och rådgivare.

– Uttagningar till U-landslagen
Ett annat stöd för den svenska utbildningsmodellen skulle vara att landslagsverksamheten inte supportar en tidig flytt till utländsk klubb. Det skulle exempelvis kunna innebära att spelare som går till utländsk akademi inte tas ut till våra yngsta landslag, utan dessa landslag består endast av spelare från den inhemska fotbollen. Om detta skall omfattas av U15- och U16-årslandslagen, men inte 17 år kan diskuteras. Det måste nämligen vägas in att vid 17, 19 och 21 år spelar vi om EM- och VM-titlar.

Det finns också stor anledning att se över Elitpojklägret nuvarande utformning sett ur detta perspektiv. Halmstadlägret har idag inte den funktion som den ursprungligen var till för, nämligen att vi skall upptäcka nya landslagsspelare. Spelarna är idag redan tydligt kartlagda av förbundskaptenerna och lägret fungerar idag mer som en (relativt osmaklig) marknadsplats för utländska agenter och scouter.

Naturligtvis är information och utbildning som alltid det bästa vapnet för utveckling. Det gäller även de områden som jag tagit upp, men jag är av den uppfattningen att vi måste komplettera det med mer offensiva, strukturella insatser.

Vi måste nå en mer konstruktiv samordning i ämnet och i största möjliga mån därmed motverka lösryckta mediala utspel som ofta är präglade av egenintresse.

De frågor som jag tagit upp måste naturligtvis diskuteras ordentligt och flera av punkterna kan tyckas nästan omöjliga att driva igenom, men om vi inte hittar mer effektiva och utmanande metoder i försvarandet av vår elitfotboll, kommer det enligt min mening i framtiden att leda till ännu större svårigheter att nå internationella framgångar för våra landslag och klubblag.

Göteborg 2014-07-15

Stefan Lundin
Sportdirektör SEF
E-post: stefan.lundin@svenskelitfotboll.se
Twitter: @StefanLundin2
Telefon: 070-2068478