Min senaste krönika ”Allsvenskans betydelse för vår spelarutveckling” från mitten av juli väckte stor uppmärksamhet och det finns anledning att göra en uppföljning och kommentera innehållet.

 

Glädjande var att jag inte mötte något motstånd kring Allsvenskans betydelse. Ingen verkar ifrågasätta att Allsvenskan har stor betydelse för vår spelarutveckling. Inte helt förvånande var det de åtgärder som jag föreslog att vi ska diskutera som väckte debatt, och då speciellt frågan om uttagning till ungdomslandslagen.

 

Det känns som om jag kan bocka av följande fråga:
– Våra akademier utvecklas och tar väl hand om spelare som de själva fostrat eller som i de flesta fall rekryteras från föreningar längre ner i seriesystemet.

 

Ingen har heller opponerat sig om följande av mina påståenden:
– Vår Allsvenska är en bra plattform för att få en bra karriär.
– Vårt arbete med talanger fungerar, vilket bland annat tredjeplatsen i VM för 17-åringar bevisar.
– ”Om vi däremot förlikar oss med denna argumentation, att den svenske spelaren överlag kommer ut till utländska ligor för tidigt, så blir problemet lika tydligt även för våra högsta landslag.”
– CIES (Centre of Sport Studies) hävdar med sina undersökningar att Allsvenskan är den liga som har flest egenproducerade spelare av de 30 största ligorna i Europa. Vi är också den liga som rekryterar minst utländska spelare.

 

Ytterst få har dessutom på ett negativt sätt kommenterat de fyra kriterier som jag menar är konsekvensen av en tidig flytt utomlands:

– Avsaknad av stjärnstatus.
– Avsaknad av fysisk uthållighet över tid.
– Avsaknad av erfarenhet av att spela resultatinriktade internationella matcher.
– Avsaknad av personlig mognad.

 

Av de förslag till åtgärder som jag tog upp var det följande som väckte största uppmärksamhet: Ta enbart ut spelare från svenska klubbar till 15- och 16-årslandslaget!

 

Min poäng var inte att ”straffa” spelare som flyttar utomlands i tonåren, utan att stärka den egna talangfabriken. Jag anser att idén är helt i linje med Future Team (SvFF:s projekt ”Fotbollsutveckling”), där vi ger spelare som hittills inte uppmärksammats chansen att bli det.

 

Spelare som väljer att tillhöra Liverpool eller Chelsea i 15-16-årsåldern förväntas få bra träning och matchning, och eftersom 15-och-16-årslandslagen inte har några VM eller EM att spela så får ju fler chansen till landslagsspel med det här förslaget. När vi väl sedan skall spela om VM och EM för 17-åringar ska självklart alla, även utlandsproffsen, få chansen.

 

Jag hade väntat mig mer kommentarer om idén kring transferfönstret. Kort resumé: tänk om vi kunde öka våra svenska lags chanser genom att hjälpa dem att behålla sina bästa spelare just när de skall spela årets viktigaste matcher. En lite oväntad diskussion har kommit upp i samband med MFF:s chanser att nå gruppspelet i Champions League, nämligen att det skulle vara negativt för svensk fotboll om MFF blir alltför dominerande, främst då genom det stora ekonomiska tillskott som gruppspelet skulle innebära.

 

Vissa sidor av den diskussionen finns det anledning att respektera, men At the End of the Day är vi ju en del av den europeiska fotbollen. Säger vi ”nej” till segrar och framgångar så blir det ju svårt att överhuvudtaget delta i det internationella cupspelet.

 

Det finns som sagt negativa sidor av cupspelet, men visst borde vi väl bejaka framgången och förvänta oss ett sunt beteende av de som tar del av alla miljonerna och se fenomenet som en inspiration för övriga klubbar att utvecklas ytterligare?

 

En annan aspekt är den självklara fråga som Robert Laul på Aftonbladet ställer: Är det bättre att Salzburg får pengarna istället för Malmö FF? För att inte tala om den ökade internationella erfarenhet som deltagande spelare och tränare får genom matcherna. Det ökar dessutom chanserna till allsvenska spelare som kvalificerar sig in i våra äldre landslag.

 

Det förslag som jag hade förväntat mig skulle väcka mest uppmärksamhet var att spelare bör/skall spela i Allsvenskan innan denne skriver på för en klubb i en liga som är högre rankad än Allsvenskan, med den uteblev.

 

Det vore allra bäst om vi genom en ordentlig översyn och förändring av utbildningsbidraget hittar former för att våra talanger väljer att säkra sin fotbollskarriär genom att tillhöra en svensk elitförening, innan spelaren väljer spel i exempelvis Premier League. Utbildningsbidraget är den kompensation som ges från köpande till säljande klubb och som ger exempelvis en mindre svensk klubb oerhört mycket mer pengar om spelaren går till en PL klubb jämfört med en allsvensk klubb.

 

Idéerna kring 15-16-årslandslagen, transferfönstret, utbildningsbidraget och kontraktsfrågan är relativt snabba och konkreta förslag.

 

Mycket viktigare är att vi självkritiskt granskar vår egen verksamhet och frågar oss hur bra den egentligen är i ett internationellt perspektiv. Vi måste i samma självkritiska anda inse att flera länder som vi tidigare ansåg oss klart bättre än, både på klubb och framför allt landslagsnivå, har passerat oss och ligger betydligt högre än oss på den internationella rankingen: Belgien, Schweiz, Kroatien med flera. De satsar enorma resurser på att få fram duktiga spelare och tränare, och de är framgångsrika. Mycket framgångsrika dessutom.

 

Gör vi överhuvudtaget något åt detta – och åt att förbättra vår egen verksamhet?
Det är klart vi gör! Skall vi skapa åtgärder bör de som sagt präglas av ett arbetssätt som i sin tur präglas av stimulans istället för av bestraffningar och hot. Flera bra förslag på åtgärder har också kommit in från exempelvis Thomas Wernersson, bland annat hur vi ska hitta ekonomiska stimulanser för att behålla spelarna längre.

 

Min nästa krönika kommer att handla om den svenska spelarutvecklingen, inklusive en kritisk granskning om hur bra den egentligen är.

 

Sist men inte minst: det finns hopp för svensk klubbfotboll. Malmö FF:s bragd att kvalificera sig till Champions League visar att det går. MFF, med nästan enbart nordiska spelare, har visat att den svenska spelarutbildningen fungerar.

 

Hade dessutom Elfsborg klarat av de sista två minuterna hade vi fått en ännu starkare plattform i arbetet med att skydda och utveckla vår egen stolta liga. Men det kommer en dag när vi kontinuerligt har ett lag i CL gruppspel och lag i UEL:s gruppspel.

Tro mig!

Stefan Lundin
Sportdirektör SEF